Det är dags att syna bluffen. Hur går det? Med nyårslöftet menar jag. Det är nu man sållar agnarna från betet. Det är nu många slutar med träningen och börjar med Allers bantningskurer. Den lätta vägen.
Jag tar den lätta vägen från början. Inte Allers kanske, men löften man kan hålla. Inga löften som innehåller träning. Träna gör jag ändå måttligt för att inte buken ska svälla okontrollerat. Jag ger lustfyllda löften som ska glädja en narcissistisk konstnärs alla behov.
Löften om filmer jag ska se, spel jag ska spela, tv-serier jag måste äga, modellminiatyrer jag måste måla. Men hur lustfyllda dessa löften än må vara så är de sjukt svåra att hålla. Så känn er inte nedstämda där ni står apatiska med blicken in i väggen på crosstrainern. Tänk att det är lika jobbigt att hålla roliga löften.
I år hann jag inte avge något löfte. Jag kämpar på som vanligt. Nytt år, nya utmaningar. Det har snart gått en månad och Oscarsnomineringarna är klara. Ruben Östlund hamnade utanför slutspelsplats, för att prata hockeytermer. Det släpptes en film direkt efter beskedet där han bryter ihop likt pappan i filmen. Äkta eller ej, det är smart vilket som. Bra PR.
Men när det kommer till svenska filmer på Oscarsgalan så riskerar det alltid bli som med Eurovision: man blir sjukt partisk och patriotisk. Hur kass man än tycker att filmen eller låten än är. Och apropå löfte så brukar ett vara att jag ska se mer svensk film på bio. Förra året ville jag se just Ruben Östlunds "Turist" och Roy Anderssons "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Det gick sådär. Hoppas jag får tillfälle att se dessa filmer innan Guldbaggen.
Då kommer vi till den eviga frågan: Kan man tävla i film? Svaret är ja. Blir det bra tv? Nej, väldigt sällan. Men ändå kollar man. Jag har visserligen somnat de senaste Oscarsnätterna…
Ted Kjellsson