Egentligen är kanske detta för privat, men jag måste skriva om en vän. Under de viktigaste, formativa åren var han en av mina allra närmsta. Vi satt ihop. Sedan kom livet emellan och jag började så sakta gravitera mot normaliteten och han... han fixade inte normalitet särskilt bra. Första gången vi träffades var vi mycket unga, på cykelvägen utanför Fortet på Moröhöjden. Jag tror inte jag tänkte på det då, men han talade väldigt sakta och hans händer skakade. Vad det berodde på kan jag bara spekulera i. Sedan, när vi var lite äldre fann vi varandra igen, i något slags delat utanförskap. Man kan väl säga att vi blev som bröder, om ni ursäktar klichén.
Han stod på scenen med mig, på allra första Trästockfestivalen. Vår festival. Han kunde knappt spela, inte jag heller, men jag övade i alla fall. Han satt på samma kaféer, gick på samma konserter, såg samma filmer, långt in på nätterna, istället för att gå och lägga sig i tid för att orka upp till skolan. På det hela taget var vi alla avvikande, men även bland oss var han den extremaste. Den första som testade all skit i världen och jag skakade på huvudet, tyckte han var störd. Men när jag lindade hans farsas bil runt ett träd tog han på sig skulden.
Sista gången vi träffades bad jag honom dra åt helvete. Efter det pratade vi knappt mer. Han försökte, men jag var för arg. Då satt han fast i missbruk. Han trodde alltid att han kunde spöa oddsen, som Iggy. Ha kakan och äta den. Nu, nu räcker inte tårarna till. Han hade styrt upp sitt liv. På Facebook fanns bilder på hans yngsta barn, när de gjorde sådant som jag gör med mina barn. Han, som en gång nästan varit färdigutbildad mikrobiolog, jobbade som grovarbetare. Men det där räckte inte. Det var för trist, tror jag. Eller så är det som hans syster sa, missbruk är värre än napalm.
Magnus Ericsson