Haruki Murakamis nya novellsamling har referenser till både Ernest Hemingway (samma titel) och Kafka (en av novellerna travesterar "Förvandlingen"). Han är en mästare på att skriva romaner med inslag av magisk realism där det regnar fiskar och mystiska katter dyker upp på oväntade ställen, men har en stereotyp kvinnosyn och sexskildringar som platsar till Bad Sex Award.
Samlingen består av sju noveller, och redan i första novellens första stycke blir jag irriterad på hans sexism. En äldre skådespelare menar att kvinnor är dåliga bilförare, men anställer till slut en manhaftig chaufför med öron stora som sändningsmottagare i vildmarken. Hon blir den ensamme mannens kurator, när han under deras resor berättar den sorgliga historien om sin vackra men otrogna fru.
Det är ensamma mäns historier om olycklig kärlek, de har blivit lämnade, är änklingar eller har delat på samma kvinna. Han skriver: "För män utan kvinnor är världen en enormt stor och genomträngande, smärtsam blandning. Den är helt enkelt som månens baksida [...] Kvinnor tillhörde verkligheten, men tillförde dessutom en märklig tid där verkligheten upphävdes. Det är det kvinnor gör i mäns liv."
De korta novellerna är skrivna i den speciella lite naiva stil som är hans signum, men sexismen stör. Läs Alice Munro istället.
Maria Eriksson