Foto: Jeff Chiu.
Jag, precis som alla andra, brukar ofta fastna i nostalgiskt dagdrömmande när jag lyssnar på musik. Musiken kan förflytta en tillbaka till en tid eller plats och minnen kommer upp till ytan och så vidare. Och nog är det kanske kul, och på sätt och vis bra, att sitta och jäsa i ångorna av tider som passerat. Men nu då? Hur påverkar musiken mig i dag? Egentligen har jag inget emot nostalgiskt drömmande, men det måste väl finnas en större mening med att lyssna på musik än att minnas?
Jag försöker anamma det här tankesättet i stort sett varje dag när det kommer till mitt lyssnande. Sedan tidigare försöker jag dagligen lyssna på ett album jag aldrig tidigare hört och nu har jag lagt till ett antinostalgiskt kriterium. Det vill säga att jag försöker undvika sådant som är starkt förknippat med en viss tidsperiod i mitt liv eller relaterat till liknande musik som för mig har ett nostalgiskt skimmer. Krångligt? Ja, kanske lite. Men det handlar om att hitta rena upplevelser. Även om det i grund och botten är ett omöjligt uppdrag.
Märk väl att mina försök till att undvika nostalgi inte betyder att jag inte lyssnar på gammal musik. Gammal musik är ny om jag inte hört den förut.
"Jamen jag förstår inte, vad tjänar det till?", hör jag ändå någon jama på avstånd. Tja, vad tjänar någonting till egentligen? Jag har satt mig på en hög häst och med mitt imaginära svärd ristat in tydliga regler för hur jag ska lyssna på musik och vilken typ av musik det ska vara. Det påverkar ingen annan än mig själv, och för allt jag vet så kan jag bestämma mig för något helt annat imorgon, eller om två år för den delen.
Min bästa upptäckt under den tid jag försökt följa dessa regler är albumet "Tibetan ritual music chanted and played by lamas and monks". Albumet är något av det mest intensiva jag någonsin lyssnat på.
Dennis Fahlgren