Huvudroll. Can Demirtas spelar Metin med en härlig blandning av humor och allvar.
Jag kan inte påstå att jag är någon expert på förortslivet i Jordbro utanför Stockholm.
Inte heller när det gäller kultureliten i Stockholms innerstad.
Men när Ivica Zubak gör film om kontrasterna mellan de två miljöerna blir det stundtals trivsamt – men lika ofta brutalt realistiskt. Bildtempot är hetsigt från första till sista stund.
Det handlar om Metin, en svensk kille med rötterna i Turkiet. Han är en smågangster, tar sällan till våld, men lurar sig till pengar på ohederliga sätt.
Samtidigt har han en artistisk gåva. Han skriver dagbok om allt det han är med om på ett sätt som rent stilistiskt fungerar som en bättre sortens roman.
Författardrömmarna har inpräntats av hans far som lämnat jordelivet och därmed överlåtit familjeansvaret till äldste sonen, Metin.
Metins liv handlar förstås mycket om pengar. Att visa att han kan inte behöver knega på någon fabrik.
Samtidigt har han sina drömmar och när hans dagbok hamnar hos en förläggare blir han upptäckt. Det är bara det att om hans kriminella kompanjoner får reda på det då är livet slut – i ordets rätta bemärkelse.
Det är lätt att känna för Metin. Han är en ganska snäll kille som egentligen inte vill något ont. Det är bara det att han är en produkt av det liv som han lever.
Och när förläggarna, inte minst den cyniske Puma, vill utnyttja honom har han svårt att förstå spelreglerna.
Det finns många tragikomiska scener. Inte minst när turkiska föreningens gubbar sammanträder. De uppfattar sig själva som att de företräder den ”riktiga” rättprocessen när bråk ska klaras ut.
Eller när Metin söker till scenskolan och iscensätter ett rån istället för att hålla en monolog.
Can Demirtas är i alla fall den självklare huvudpersonen i historien i rollen som Metin. Han lyckas få fram bilden av en komplex människa på ett strålande sätt.
Det är bara det att om hans kriminella kompanjoner får reda på det då är livet slut – i ordets rätta bemärkelse.