Jag gillade verkligen respektlösheten över monstergenren i första Transylvanien-filmen. Och jag blir inte besviken på uppföljaren heller.
Den här gången börjar det med ett giftermål mellan vampyrdottern Mavis och hennes människovän Wayne. Och redan då är det inte riktigt likt alla andra bröllop. Speciellt inte för Mavis svärföräldrar.
Efter ett år kommer dessutom lilla Dennis till världen. Men är han människa eller vampyr? Det sätter griller i huggtänderna på morfar Dracula.
När Dennis föräldrar åker till Kalifornien för att förbereda en flytt för sin sons skull tar Dracula sin dotterson och åker till sin gamla skola för att Dennis ska få lära sig vad det innebär att vara en vampyr.
Draculas gamla skola är dock helt förändrad. Där det förut var kamp på liv och död är det nu kramar och gulli-gull som gäller. En riktig mysfarbror som hellre sitter vid lägerelden och sjunger fina sånger än tar ungarna ut på vådliga äventyr.
Och då förstår du säkert att det övergår i frustration för en själsligt plågad morfar. Kanske det går att överföra till vår vardag om det finns en äldre generation som hellre ser barnbarnen spela hockey än dansa balett. Låt barnen syssla med det som de tycker är roligt. Då kommer allt att bli så mycket enklare för alla parter.
Alla gamla vänner från första filmen finns förstås också med. Frankenstein, varulven Wayne, osynlige mannen och mumien Murray. De skapar också många skratt eftersom de blivit så snälla monster. Hur skulle varulven till exempel kunna sätta tänderna i ett rådjur med så vackra ögon.
Vargungarna är också en flock som skapar muntra miner – de är inte direkt lydnadstränade om jag säger så.
Som helhet är det här en riktigt rolig uppföljare och jag misstänker att barnen som ser filmen kommer att uppskatta den här världen lika mycket som Dennis gör.
Kanske det också finns en viss sensmoral i att vi måste uppskatta varandra för dem vi är.
Det sätter griller i huggtänderna på morfar Dracula.