Gullig. Pelle Kanin är gullig men samtidigt en liten värsting. Foto: Courtesy of Sony Pictures.
Beatrix Potters fantasifulla värld borde också passa som film.
Men jag är faktiskt lite tveksam till ”Pelle Kanin”.
Hängde det bara på de datorframställda och så fruktansvärt söta kaninerna så skulle betyget bli mycket högre,
Du kanske undrar varför jag skrev fruktansvärt söta. Den negationen beror på att kaninerna verkligen är elaka när de inte får som de vill.
Jag sitter faktiskt flera gånger och tänker på Kalle Ankas strider med Piff och Puff. För det här är verkligen krig som råder mellan grannfastighetens ägare och de odrägliga kaninerna med Pelle i spetsen.
Det börjar med slangbellor men går sedan över till båda elektriska stängsel och bomber i kampen om herraväldet, inte över världen, men åtminstone grönsakslandet.
Jag förstår att barnen kan tycka att det är kul när en figur drattar på ändan eller får en kratta i ansiktet.
Men det känns faktiskt som att det går för långt när till och med allergier utnyttjas för att sätta en människa i chock.
Att det sedan finns några roliga figurer med, inte minst en hungrig gris, räcker inte. Inte heller att det är rätt roliga partyscener när djuren tar över huset från den av hjärtinfarkt drabbade ägaren.
Historien känns väldigt förutsägbar och det på slutet blir det faktiskt på gränsen till pekoral när kaninernas vän Bea och hennes antagonist, den nyinflyttade pedanten Thomas vänslas.
De riktiga skådespelarna har dessutom väldigt lite tajming i samarbetet med de datorframställda, och i efterhand, tillagda kaninerna.
Jag brukar dessutom väldigt sällan ha kritik mot dubbningen. Men den här gången känns även det väldigt osynkat och faktiskt lite oengagerat.
Linus Wahlgren och Molly Sanden är några av dem som borde ha kunnat göra det här bättre.
Så jag tycker att det här blir för våldsamt och faktiskt lite tröttsamt. Men som sagt, kaninerna är gulliga.
Det känns faktiskt som att det går för långt när till och med allergier utnyttjas för att sätta en människa i chock.