Ingen säkerhet. Formel 1-bilarna på 1970-talet byggdes bara för fart – säkerhetstänket var noll.
Alla som varit det minsta intresserade av motorsport vet vem Ronnie Peterson var. En fantastisk bilförare som gjorde formel 1 så stort i Sverige att det till och med kördes ett lopp på Anderstorp i Småland.
Nu har dokumentärfilmaren Henrik Jansson-Schweizer gjort en film om Superswede – som Ronnie kallades på 1970-talet.
Det här är ett mycket intressant tidsdokument och det jag är mest fascinerad av är hur väl han lyckats få fram den närhet till döden som fanns i formel 1-cirkusen på den här tiden.
Förarna reste runt som ett rockband. Men istället för att knarka ihjäl sig körde de ihjäl sig.
Det känns som att det handlade om att sätta sig i hemmagjorda byggen som gick hur fort som helst och dessutom hade en lättantändlig bensintank.
Det var tävling på lördag och begravning på söndag. Samtidigt svetsade det här ihop förarna till ett gäng. De åkte i samma flygplan, bodde på samma hotell men var ändå alltid bittra konkurrenter på racingbanorna.
Det obefintliga säkerhetstänk som fanns på den tiden hade varit helt omöjligt idag.
Samtidigt innebar faran att det här blev ett sorts gladiatorspel som lockade publik i massor.
Det är den bit som jag fastnat mest för. Samtidigt har jag fått lära mig mycket nytt om Ronnie Peterson som människa. Jag kommer ihåg hur det spekulerades om att Ronnie sitt sista år inte fick vinna loppen på grund av stallorder. Något som blir väldigt tydligt i filmen. Ronnie var helt enkelt en person med empati i en värld full av egoister och accepterade budskapet från chefen.
Samtidigt är det också talande att den person som drog Ronnie ur bilen vid dödskraschen 1978 på Monzabanan inte var säkerhetspersonalen utan kollegan James Hunt. Av många ansedd som en riktigt lyxlirare. Men kamratskapet var som sagt starkt och han riskerade livet för sin vän.
Beskedet om Ronnies död dagen efter kom som en chock - även för mig.
Det är också oerhört rörande att höra dottern Nina Kennedy, som bara var tre år när hennes pappa dog, berätta om sina känslor och träffa faderns gamla vänner.
Emerson Fittipaldi och Niki Lauda är några av förarna som överlevde och intervjuas i filmen. Alla verkar ha haft ett väldigt gott förhållande till svensken.
Det var också oerhört sorgligt att Ronnies älskade fru Barbro aldrig kom över sin mans död.
Gravsättningen i Ronnies hemstad Örebro blev dessutom så likt en statsbegravning som det går att komma.
Så visst är det här en film väl värd att se även för dem som inte är intresserade av motorsport. Att ta del av historien är alltid lärorikt
Dokumentärer har dessutom blivit allt populärare. Och de fungerar även på en stor filmduk.
Förarna reste runt som ett rockband. Men istället för att knarka ihjäl sig körde de ihjäl sig.
Gratulerar. Ronnie Peterson gratuleras av hustrun Barbro efter en seger.