Perfekta. Meryl Streep och Tom Hanks passar perfekt för sina roller. Foto: ©2017 Niko Tavernise.
Jag har jobbat som journalist större delen av mitt yrkesliv och på sätt och vis är jag förstås jävig när det handlar om den här typen av film. Nämligen om hur viktig den fria pressen är för ett demokratiskt samhälle.
Årtalet är 1971 och The Pentagon Papers har just publicerats av New York Times. Det handlar om hur USA:s styrande i många år tystat ner uppgifterna om att kriget i Vietnamn inte gick att vinna. Istället fortsatt Vita huset att skicka unga amerikanska män att dö i ett främmande land.
Washington Posts chefredaktör Ben Bradlee (Tom Hanks) är naturligtvis frustrerad över att vara tvåa på nyheten.
Han sätter sina bästa journalister på att försöka hitta en egen vinkel på de sensationella uppgifterna som läckts av försvarsanalytikern Daniel Ellsberg (Matthew Rhys).
Frågan ställs på sin spets när Nixon-regimen på alla sätt försöker att stoppa den fria pressen.
För Washingon Posts ägare Katharina Graham (Meryl Streep) är det ett tufft beslut. Publicera eller inte publicera.
Hon är dessutom en kvinna i en värld fylld av män. En ägare som älskar sin tidning och kanske riskerar både sin och företagets framtid om hon publicerar och fälls av domstol.
Hon är dessutom personlig vän med förre försvarsministern Robert McNamara som var den som beställde rapporten och tigit om sanningen.
Jag ska naturligtvis inte avslöja hur det går. Men det känns verkligen som att både Meryl Streep och Tom Hanks fått roller som passar dem perfekt.
Streep kan visa både osäkerhet och styrka på ett sätt som imponerar.
Tom Hanks passar också som dynamisk tidningsledare. En man som verkligen brinner för uppgiften att publicera.
Och att media ska skriva för dem som styrs, inte för de som styr.
Naturligtvis har Steven Spielberg hamnat precis rätt med en händelse som utspelar sig för över 50 år sedan men har så stora likheter med dagens samhälle. En viktig film för oss alla.
USA har numera en president som precis som Nixon vill styra och ställa över media.
För Nixon blev det beslutet en katastrof, jag säger bara Watergate. För Trump fortsätter striden ett tag till.
Naturligtvis finns det också en stor del nostalgi i filmen för en gammal murvel som jag.
Hur skrivmaskinerna knattrar, hur sättarna gör tidningssidorna, hur trycksvärtan fyller luften av förväntan.
Och hur till sist papperstidningarna distribueras med de absolut färskaste nyheterna.
Jag varken vill eller kan stoppa utvecklingen. Men ibland kan det vara skönt att tänka på den tid som var.
För Nixon blev det beslutet en katastrof, jag säger bara Watergate. För Trump fortsätter striden ett tag till.