Span. Elena Hovsepyan, Wilma Lundgren och Ella Fogelström i ”Rum 213”.
Att svenskar försöker göra skräckfilm är inte så vanligt. Att dessutom göra det för och om tonåringar och yngre är ännu mer sällsynt.
Det är regissören Emelie Lindblom som ger sig på det här ovanliga projektet. Hon har en bra förlaga i Ingela Angerborns ungdomsroman om tre tjejer som åker på kollo.
Till en början skräms Emelie Lindblom mest med bilder av svenska skogar, ödesmättad musik och en knastrande radio.
För oss vuxna känns det inte speciellt skrämmande men för målgruppen, de i samma ålder som huvudrollsinnehavarna, känner pirret komma.
Framme på kollot lär vi känna tre tjejer, Elvira, Meja och Bea.
De ska dela rum men nästan direkt blir det en vattenskada så de får flytta till rum 213.
Ett rum som har varit stängt de senaste 50 åren. Och snart börjar flickorna förstå att allt inte är som vanligt. Saker försvinner, dörrar öppnas av sig själva och de förstår snart att det en gång hänt en tragisk dödsolycka som kan sättas i samband med händelserna.
Nu är det inte bara skräck. Det handlar också om vänskapsförhållandet mellan de tre tjejerna som är väldigt olika i sättet.
Det blir mycket bus och span på killarna i gruppen.
Det är också när tjejerna börjar förstå varandra som hela filmen växer i styrka. Fram till dess har dialogen känts lite styltig.
Då blir också de unga skådespelarna betydligt mer hemtama. Det känns mer naturliga mitt i det onaturliga.
Elena Hovsepyan (Bea), Wilma Lundgren (Elvira) och Ella Fogelström (Meja) får därför med beröm godkänt för sina insatser.
Fotot i filmen av Emil Klang imponerar också. Jag visste verkligen inte att en vanlig svensk skog kan ge en sådan ödesmättad stämning.
Jag visste verkligen inte att en vanlig svensk skog kan ge en sådan ödesmättad stämning.