Hjältar. Cara Delevingne och Dane DeHaan i ”Valerian and the City of a Thousand Planets”.
Jag måste erkänna att mycket av ”Valerian” är helt obegripligt.
Luc Besson är i och för sig en regissör som kan framställa snygga bilder. Det har han visat många gånger.
Och visst finns det skönhet i många av scenerna. Men att i drygt två timmar titta på det känns inte direkt så upplyftande. Det behövs lite handling också. Och då räcker det inte med dataanimationer som för oss till en annan dimension. Det här är så långt ifrån Luc Bessons utmärkta ”Det femte elementet”, som det går att komma. Det är bara att erkänna att bäst före datum rasat ifrån Besson lika snabbt som åren rusar i inledningen av filmen.
Jag förstår i och för sig rätt snabbt att Valerian och Lureline är filmens hjältar.
Två specialagenter som vistas i ett samhälle där arterna är fler än i Stjärnornas krig.
Det finns till och med några Avatar-varelser mitt i allt detta gytter av fantasifoster.
Naturligtvis finns det också en skurk, eller rättare sagt flera, men det är naturligtvis inga problem för våra hjältar. De två är dessutom som två turturduvor mellan fighterna och det känns också så där riktigt malplacerat.
När Rihanna dyker upp som en typ mänsklig Transformer tar mitt tålamod slut. Då börjar jag bara längta efter att det ska ta slut med fånerierna.
Cara Delevingne och Dane DeHaan är visserligen rätt söta i huvudrollerna.
Men det saknas ändå vettiga repliker för att vi ska känna för dem som till exempel Han Solo och prinsessan Leia.
Lite av filmen hade kunnat räddas om det funnits lite humor i handlingen. Men den lyser också med sin frånvaro och det enda positiva är egentligen att David Bowie ligger bakom introt till filmen.
Det hade kunnat vara nog efter de tre minuterna.
När Rihanna dyker upp som en typ mänsklig Transformer tar mitt tålamod slut. Då börjar jag bara längta efter att det ska ta slut med fånerierna.