Mot diktaturen Jennifer Lawrence och Natalie Dormer i den avslutande delen av ”Hunger Games”. Foto: Murray Close.
Så är den äntligen här. Filmen som markerar slutet på ”The Hunger Games” och Katniss Everdeens långa kamp mot förtrycket i form av president Snows totalitära styre.
Den här gången blir det många bataljer, ofrånkomligt, eftersom rebellerna planerar att inta huvudstaden.
Det blir också riktigt spännande. Det finns många fällor på vägen och manfallet är stort även bland de som vi ser som våra hjältar.
En orsak till att jag alltid gillat ”Hunger Games” är att historien inte målas upp i svart och vitt. De där så viktiga nyanserna finns alltid med. Vad är rätt och vad är fel? Och om det är viktigt att vinna striden är det då inte lika viktigt vad som kommer efteråt?
Ett resonemang som går att översätta även i det verkliga livet till många av världens oroshärder.
Hur som helst, Katniss Everdeens roll som symbolen Mockingjay blir allt tydligare. Hon är innerst inne i sitt sinne en fredsängel. Men nu märks det hur hon blir allt mer koncentrerad på sin uppgift. Att hon måste ta till våld för att nå sina mål.
Samtidigt känns det hur hon lider över varje förlorat människoliv. Och ju närmare det kommer henne själv desto större blir också sorgen.
Det är säkert också många som väntar på vem hon ska välja i det ständigt pågående dramat mellan hennes kavaljerer Peeta och Gale. Två män som hon älskar – men på olika sätt.
Dessutom vet du ju redan, för jag räknar med att du sett de tidigare filmerna, att Peeta är hjärntvättad efter sin fångenskap hos Snow.
Sammantaget blir det här en perfekt avslutning på en serie som innehåller det mesta. Inte minst en människa som verkligen brinner för sin uppgift – att skapa en rättvisare värld för alla i det annars så uppdelade samhället.
Jennifer Lawrence är ett perfekt val i rollen som Katniss Everdeen – något jag förstod redan i den första filmen. Hon kommer inte att göra någon besviken den här gången heller. Förmedlar bilden av en kvinna med ett rättvisepatos och en integritet som känns rakt in i hjärtat.
Det finns många andra karaktärer jag kommer att sakna nu när allt är slut. Elizabeth Banks som gjort Effie Trinket så känslofylld. Natalie Dormer som gett krigsreportern Cressida ett ärofyllt ansikte. Julianne Moore som intrigerar så slugt för att ta över makten i rollen som Alma Coin.
Donald Sutherland har också gjort president Snow till en person att hata. Nu lite nedtonad – men fortfarande lika sliskig.
Det går inte heller att frångå Philip Seymour Hoffman som Plutarch. För alltid ihågkommen!
Förmedlar bilden av en kvinna med ett rättvisepatos och en integritet som känns rakt in i hjärtat.