Vi träffar först Lee. En man som jobbar som fastighetsskötare i ett vintrigt Boston. Han är oförskämd mot sina hyresgäster, han verkar närmast dysfunktionell i sina sociala kontakter.
Och när han går ut på den lokala puben så hamnar han i slagsmål bara för att han tycker att någon stirrar på honom.
Så kommer att telefonsamtal som berättar att hans storebror Kyle är död. Då börjar också en del tillbakablickar som gör att vi förstår att de hade ett gott förhållande. Inte minst när de var ute på havet med sin pappa och fiskade.
Kyle har också en son, Patrick. En kille som sörjer sin far men samtidigt har ett socialt nätverk som kan hjälpa honom i sorgearbetet.
Det är bara det att Kyle i sitt testamente gett Patrick vårdnaden om den 15-årige grabben.
Något han inte alls är pigg på.
Så småningom förstår vi att Lee har en helt annan sorgesten i sitt hjärta. Något han aldrig lyckats bearbeta. Ett själsligt trauma som gjort honom till den han är.
Casey Affleck spelar Lee med en återhållsam stil. Han bara vandrar omkring som en sömngångare. Han sköter sina sysslor och försöker ordna med detaljerna för sin bror begravning.
Samtidigt hamnar han i konflikt med sin brorson. Lee vill hjälpa till men med sin oförmåga att prata om svåra saker så går det inte så bra.
Brosonen gestaltas av Lucas Hedhes som får mig att tänka på svenska tonåringar. Lucas Hedges klarar den svåra rollen på ett utmärkt sätt.
Det här är med andra ord en film om manlig oförmåga att uttrycka sina känslor. Hellre dra sig undan än berätta vad som plågar dig.
Samtidigt en man som aldrig kan förlåta för sig själv för en katastrof som drabbat honom.
Det finns några scener som berör mig djupt. Jag känner att Lee borde få hjälp av en psykolog för att hitta sitt rätta jag. Men hur ska man få en så tjurig man att söka hjälp.
Det finns visserligen en före detta fru med i handlingen. I tillbakaflickarna verkar de ha ett någorlunda fungerande äktenskap.
Men när de två träffas och on försöker komma innanför skinnet på sin exman är det helt omöjligt. Hon ber om ursäkt för saker hon sagt på ett sätt som får mig att gråta.
Michelle Williams som spelar henne är inte med i många scener men där stjäl hon hela uppmärksamheten
Så visst är det här en film som kan rekommenderas. Den är djupt sorglig och jag kan faktiskt förstå att Lee blivit som han blivit.
Han har i sina ögon gjort något oförlåtligt och det gör honom till en rädd människa.
Det här är med andra ord en film om manlig oförmåga att uttrycka sina känslor.