Utmärkt. Hayley Squires spelar en samstående mamma på ett sätt som berör. Här i samtal med chefen för arbetsförmedlingen som spelas av Stephen Clegg.
Det börjar på ett sätt som direkt får oss att förstå en gammal mans våndor för kontakt med sociala myndigheter.
Han pratar med en byråkrat för den brittiska sjukförsäkringen.
Vi ser ingen bild på de som samtalar. Istället hör vi rösterna. Daniel Blake, som mannen heter, försöker förklara att han råkat ut för en hjärtinfarkt och att hans doktor i sitt sjukintyg skrivit att han behöver återhämtning.
Men kvinnan i telefonen frågar om helt andra saker än hjärtat. Och jag känner hur maktlös Daniel blir när han pratar med en människa som inte lyssnar, utan bara följer ett standardiserat protokoll.
Regissören Ken Loach är expert på att lyfta fram människor som hamnat mellan stolarna i det som borde vara ett trygghetssystem.
Daniel Blake får inte jobba för sin läkare. Men han får inte heller vara sjukskriven.
Han påminner faktiskt om vår svenske man som heter Ove i boken av Fredrik Backman som filmatiserats. Ibland bra på att klaga, men samtidigt med ett rymligt hjärta där han verkligen bryr sig om människor.
Daniel träffar den ensamstående mamman Katie som kämpar för överlevnad med sina två barn.
Daniel tar strid för henne och hjälper också den nyinflyttade kvinnan med en del praktiska saker.
Han bryr sig också om barnen och hittar sätt ge dem en vuxenkontakt som är så himla viktig.
Vare sig Daniel eller Katie har något socialt skyddsnät och deras liv blir till slut inte värdigt människor i ett samhälle där ord som empati fullständigt försvunnit ur vokabulären.
Jag är naturligtvis upprörd när jag lämnar biosalongen. Konstigt vore det annars.
Men det är så himla skönt att det finns filmskapare som vågar visa en verklighet som inte borde vara tillåten i ett modernt samhälle som det brittiska.
Dave Johns är alldeles utmärkt som Daniel. Han ger sin karaktär en värdighet mitt i allt elände som drabbar honom. En man som aldrig använt en dator men nu tvingas göra alla ansökningar digitalt.
Det finns också scener som är så himla fina. Som när han snickrar ihop en ställning med träfåglar till ett av Katies barn.
Hayley Squires är också perfekt i rollen som Katie. En kvinna som verkligen kämpar för sina barn. Hon försöker hålla uppe skenet men det känns hur hon är tyngd av allt vardagligt slit som pressar henne allt mer mot ett liv i förnedring.
Jag tänker också på en av kvinnorna på arbetsförmedlingen. Hon vill hjälpa Daniel men hennes chefer stoppar hennes medmänskliga insatser. Det känns så otroligt cyniskt.
Han ger sin karaktär en värdighet mitt i allt elände som drabbar honom.
Protest. Daniel Blake (Dave Johns) protesterar på ett sätt som inte gillas. Men han tappar tålamodet till slut och skriver sina åsikter på en husvägg.