Foto: Anders Ahlgren/SvD/TT.
Flykten över Medelhavet i överlastade undermåliga båtar finns i media nästan dagligen. I Europa famlar politiker efter lösningar och vi blir åskådare till misär utan att kunna göra särskilt mycket. Negar Naseh placerar sina romangestalter så nära gränsen till Afrika som det går, till Siciliens södra kust, nära ön där många båtar och drunknade strandar.
Medelklassparet, Miriam och Filip och deras baby, har under föräldraledigheten bytt den svenska kylan mot den syditalienska hettan och etablerat sig i ett eget hus med mimosaträd. Filips konstnärsdrömmar är på väg att realiseras och Miriam ska fortsätta att forska. Idyllen kunde vara total, men paret verkar avstängda i sin bubbla. När de får besök av Filips vän Ashkan, som engagerat sig i ett projekt kring de fördrivna flyktingarna, ställs deras livsval ifråga – omedvetenheten om omvärlden, den höga alkoholkonsumtionen och den överdrivna oron för babyn.
Liksom i Negar Nasehs debutbok, "Under all denna vinter", finns det en underton av rädslor och känslan av att det kommer att hända något obehagligt. Det driver handlingen framåt. Miriam är den som tydligast får gestalta vit melankoli, som kommer av att leva ett privilegierat liv mitt i en mänsklig katastrof utan att engagera sig. Språket är kargt och osentimentalt i en kort bok som jag hoppas att många kommer att läsa. I jämförelse med dem som flyr är vi alla privilegierade.
Maria Eriksson