Foto: Peter Widing.
Den första stora fotbollsturnering som jag själv har minnen från är VM 1990. Den har etsat sig fast i mitt minne, men finns inte med i den här boken som tar upp turneringar där Sverige nått stora framgångar: VM 1958, VM 1974, EM 1992, VM 1994, VM 2002 och EM 2004.
Man kan lätt lura sig själv till att se mer positivt på en text som beskriver något man själv tycker om. Mycket riktigt var reportaget om VM 1994 det som jag såg mest fram emot att läsa, men jag tycker också rent objektivt att den håller hög klass. Sen är det faktiskt de äldsta turneringarna, VM 1958 och 1974, som jag därefter tycker är intressantast att läsa om.
Texterna är skrivna av olika författare, och det kan vara så att jag helt enkelt föredrar Jesper Högströms sätt att skriva. Men jag tilltalas även av de svunna tiderna, innan VM blivit det kommersiella arrangemang det är idag. Då det inte var självklart att proffs skulle få spela i landslaget, och när profiler som Åby Ericsson styrde landslaget som om det vore ett litet svenskt klubblag. De här tidsdokumenten som krävt en hel del research och detektivarbete intresserar mig mer än de senare årens turneringar som jag själv har minnen från. Jag hade gärna sett att OS 1948 och VM 1950 hade fått samma behandling.
Boken är ett måste för den engagerade landslagssupportern, men man måste alltså inte ha egna minnen från dessa somrar för att boken ska vara läsvärd.
Andreas Eriksson