Norrans recensent mår bra efter att ha sett ”Vilken jävla cirkus”

När Helena Bergström gör komedi så vill jag gärna lägga till drama också.

För det här är riktigt roligt stundtals. Samtidigt finns där en underliggande sensmoral om att vi måste ta hand om varandra. Det går liksom inte bara gå omkring och tro att allt löser sig.

Det handlar om Hugo, en ekonomistuderande som lever livets glada dagar.

Men så träffar han Agnes, en tjej med så mycket tankar. Hon bekymrar sig över hur andra människor egentligen har det trots alla glättiga bilder på sociala medier. Och själv mår hon inte speciellt bra trots kärleken till Hugo.

Så hon väljer att lämna detta livet för att hon helt inte orkar med vardagens tristess.

Och Hugo klandrar sig själv för att hon inte lyssnat tillräckligt noga och insett Agnes mörka tankar.

Låter det hemskt? Visst är det också så men det här är bara introt till ”Vilken jävla cirkus”.

För huvuddelen av filmen utspelas på en cirkus. För när Hugos tankar är som mest sorgsna råkar han ut för en olycka.

Han vaknar upp i en husvagn med den förvirrade och lätt alkoholiserade cirkusdirektören Roger Casall.

Han behöver hjälp med bokföringen och Hugo får helt enkelt hoppa in som revisor. Och även hitta tillbaka till livet och gå vidare efter den stora sorg som drabbat honom.

För livet på cirkusen är verkligen en cirkus. Hugo får nya vänner och vågar ta steget ut i det okända – men naturligtvis inte utan komplikationer – som det ska vara i ett bra manus.

Så jag gillar det här och mår riktigt bra när jag kliver ut från biosalongen.

Gustav Lindh passar verkligen som Hugo. Han är så himla charmig men ändå lyckas han få fram de motstridiga känslor som finns hos honom. Inte minst när det gäller frigörandet från föräldrarna – som naturligtvis bara vill gott.

Men bäst ändå är Tomas von Brömssen i rollen som direktörn. Fastän han gärna tar sig en grogg finns där en vänlighet och omtanke i ögonen, som är riktigt rörande.

En man som vägrar ge upp trots att cirkuslivet är en utdöende konstform.

Jag måste också få berömma en del av birollerna som verkligen sätter sprätt på föreställningen – och då inte bara i manegen.

Johan Widerberg (Pelle Plutt) är till exempel en riktigt otrevlig typ bakom sin clownmask. Argsint och svartsjuk är inte två bra egenskaper var för sig, men än värre tillsammans.

Aliette Opheim är också riktigt rolig som Isabelle. En förförisk dam som inte kan hålla fingrarna från andra karlar – och dessutom pratar värmländska. En rollfigur som direkt tagen ur en av Ulf Malmros mer skruvade komedier.

För att inte tala om Marta Oldenburg som spelar den ryska primadonnan Oksana med ett härligt klös i både repliker och kroppsspråk.

Fastän han gärna tar sig en grogg finns där en vänlighet och omtanke i ögonen, som är riktigt rörande.