Pokerprinsessans Molly Blooms liv är onekligen en intressant historia.
När nu manusförfattaren Aaron Sorkin debuterar som regissör läggs också mycket av tonvikten vid dialogen.
Den är rapp och det känns verkligen som att flytta in vid pokerborden och det fina folket som frekventerade Mollys pokerkvällar.
Filmen baseras till stor del på Mollys självbiografi även om Aaron Sorkin förstås tagit sig konstnärliga friheter för att skapa mer dramatik.
För det var inga dussinfigurer som bjöds in. Hollywoodstjärnor som Tobey Maguire, Ben Affleck och Leonardo DiCaprio fanns bland gästerna.
För det här var också en strikt manlig värld där det bara var herrar som spelade. Kvinnor fanns bara representerade som bartenders och väninnor.
Annars börjar det i Mollys ungdom. Hon var en puckelpiståkare i amerikanska landslaget som övervunnit en hel del skador.
Hon råkade ut för en allvarlig ryggskada redan som 12 -åring, opererades, och kom tillbaka mot alla odds.
Just familjebilden är också intressant. Mollys pappa var oerhört krävande. Det fanns inga mellanting. Det var bara segrar som räknades och det påverkade förstås Mollys hela liv.
Hennes protester mot faderns despotiska stil känns verkligen som taget ur livet där det inte är barnet, utan föräldern som styr idrottandet.
Men det var som sagt poker som blev Mollys levebröd sedan hon slutat med skidåkningen.
Hon startade i Hollywood och insåg snabbt hur mycket pengar det fanns att tjäna i den här branschen.
Molly flyttade sedan sin verksamhet till New York och där började också fallet. Den ryska maffian insåg hur mycket pengar det fanns att tjäna.
Och Molly själv pressade sig så hårt att hon hamnade i drogträsket. Och till slut fick också FBI upp ögonen för verksamheten.
Jessica Chastain som spelar Molly är filmens stora behållning. Hon lyckas förmedla den styrka som fanns hos en kvinna som slog sig in i den här så manliga världen.
Jessica Chastain lyckas också få fram de tvivel som drabbar henne när hon inser att hon lämnat den breda vägen för ett liv som bara handlar om attityd och pengar. Och med egna ögon får se hur människor ödelägger sitt liv för att de tror på den där orimliga turen med spelkorten.
Idris Elba är också utmärkt som den advokat som stöttade Molly när hon drogs inför rätta.
Kevin Costners papparoll är också sådant som kan berömmas. Just för att han lyckas få fram det oresonliga i en vuxen som kräver så mycket av sina barn.
På den negativa sidan finns att ibland blir det för mycket pokersnack. Fackuttryck som inte tillför handlingen något.
Utan att avslöja för mycket så känns det också som Aaron Sorkin valt att heroisera Molly Bloom.
För hennes skildring av sitt liv handlar nog mycket om att just behålla pokeransiktet i alla lägen.
Hon lyckas förmedla den styrka som fanns hos en kvinna som slog sig in i den här så manliga världen.