Stark. Octavia Spencer gestaltar Dorothy Vaughan. En kvinna som insåg datorernas betydelse.
Jag erkänner direkt att jag är svag för den här formen av verklighetsbaserade produktioner.
Speciellt när det gör att vi får upp ögonen för den form av segregation som fanns i världens största demokrati, USA. Och då behöver vi bara gå drygt 50 år tillbaka i tiden.
Det handlar om tre färgade kvinnor som fått jobb på NASA, det amerikanska rymdprogrammet 1961.
Dåvarande Sovjetunionen lyckades då slå USA med sin Sputnik och skickade för första gången en kosmonaut ut i rymden.
Något som naturligtvis var ett stort nederlag under det kalla krigets dagar.
NASA befolkades till största delen av vita män, en miljö där det var en nackdel att vara kvinna. Men en ändå större belastning att tillhöra afro-amerikanerna.
I centrum för hela berättelsen står Katherine Goble, en superintelligent matematiker. Hon får kämpa inte bara med sina uträkningar. Det handlar lika mycket om hur hon behandlas.
Hon får till exempel inte använda de toaletter som finns i den byggnad hon arbetar. Istället får hon springa 400 meter för att gå på det ladies room som är avsett för färgade.
Hennes briljanta analyser blir till sist uppmärksammade och hon får det erkännande hon förtjänar.
Hennes vänner, Dorothy Vaughan och Mary Jackson, sköter också sina jobb på ett excellent sätt. De får kämpa lika mycket för att få den befordran de förtjänar och den lön som deras vita manliga kolleger har. Eller för den delen, även vita kvinnliga anställda.
Scenerna där Dorothy förnedras av sin kvinnliga chef är så upprörande att jag nästan ville ha hoppa in som fackligt ombud och påtala orättvisorna.
Det här är tre kvinnor som glömts bort i historien. Därför känns det så upplyftande att deras berättelser äntligen får det utrymme det förtjänar.
Jag är också glad över att det inte bara handlar om orättvisor. Det finns också en styrka i att de tre forskarna ger varandra ett stöd och visar att vänner är så viktigt för att nå resultat.
Jag är också imponerad av de tre aktriserna som gör sina roller på ett trovärdigt sätt.
Taraji P. Henson spelar Katherine Goble på ett sätt som imponerar. Det är dessutom så uppfriskande när hon tar bladet från munnen och förklarar hur hon känner inför det som borde kallas för sitt rätta namn, apartheid.
Octavia Spencer (Dorothy) och Janelle Monae (Mary) har också en utstrålning som berör.
Så visst är det här en viktig film även om jag förstår att det lika mycket handlar om feelgood som politik.
Vi får ändå hoppas att USA:s nuvarande president får tid att se filmen och ser till att hans regering får en lite mer nyanserad uppställning. Det skulle demokratin tjäna på.
Vi får hoppas att USA:s nuvarande president får tid att se filmen och ser till att hans regering får en lite mer nyanserad uppställning.
Ensam. Taraji P. Henson spelar Katherine Goble. En kvinna som fick kämpa för att få respekt bland vita män. Foto: Hopper Stone.