Gruvbrytning är en verksamhet som bokstavligen vänder upp och ner på både natur och livsvillkor. Oftast ganska ensliga platser förändras i grunden, maskiner och gruvbyggare drar in, eventuell ursprungsbefolkning köps ut; nu är betydligt större intressen i rullning.
Å andra sidan är det svårt sätta sig på tvären. Gruvorna ger ju levebröd åt många, och förbättrar hela bygders och länders finanser. Åtminstone på kort sikt.
Skelleftebon och poeten Roger Melin har tagit sig an ämnet i en skönlitterär bok, "Morkullans land". Morkullan är ju en fågel, i detta fall dock en mänsklig kvinnoskepnad som dyker upp här och var i den kompakt maskulin värld som traditionellt varit gruvnäringens, åtminstone "förr i ti'n". Här ska gestalten Morkulla och dottern Jarna handskas med storheter som Disponenten och Överingenjören, som i sin tur ska hantera Underingenjörerna, ner till de som skolats om från att kanske ha varit skogens söner till att bli Gruvarbetare.
Det går si så där, eller riktigt illa. Inte ens att åkalla Gud tycks hjälpa. Å andra sidan går det inte helt bra för överheterna heller. Mycket litet blir kvar av en människas livsgärning och arbetsinsats, konstateras i det avslutande kapitlet.
Dyster läsning? Ja, feelgood är det inte. Bladvändare, nej. Möjligen ett 122 sidor massivt granitstycke med ett och annat glimmande korn.
Stefan Holmberg