Jag klarade att arbeta i mitt yrke till jag skulle fylla 58. Sen tog det stopp. Men bokrecensioner skriver jag fortfarande. Ett för all del blygsamt extraknäck, men som bidrar till att hålla självkänslan vid liv. Men för att känna mig behövd i ett mer socialt sammanhang, borde jag kanske gå med i någon form av föreningsliv eller seniorkurs. Eller söka mig till en veteranpool, vad jag nu skulle bidra med där?
Det sistnämnda begreppet förekommer i den nyutkomna debattboken ”Passé – de ofrivilliga pensionärerna”. Det är tv-journalisten Marianne Rundström, som inför egna 65-årsdagen funderat på varför ålder i så hög grad fortfarande avgör om vi anses arbetsdugliga. Hon ger många exempel på hur den principen kan luckras upp betydligt mer än hittills.
Boken kommer lägligt. Skolan och vården är två viktiga yrkesområden med alltmer skriande behov. Hur ska vi ta vara på de som faktiskt vill och orkar arbeta längre, utan att för den skull höja pensionsgränsen för de som på lika goda grunder tycker sig ha gjort sitt?
Omöjligt är det inte, menar hon. Redan över Öresundsbron kommer vi till ett land där det individuella pensionsvalet är genomfört. Men i Sverige härskar fortfarande en ”ålderism” som borde vara mogen att avskaffas.
Sammantaget en intressant och stimulerande betraktelse.
Stefan Holmberg