Förpackningen är skitsnygg. Runda sidhörn, grå sidkanter. Orättvis undring: hade vilken författare som helst förunnats denna misstänkt påkostade elegans.
Det är möjligt, men Jonas Bonnier är ändå inte vem som helst. Född i en förmögen familj, tidigare vd för Bonnier AB och utgiven på ... ja, du ser vilket förlag.
Jonas Bonnier bör alltså veta vad lyxliv och internationella affärer innebär. Det vill säga: det liv Kurt Wiesel, den ene huvudpersonen i Fäder, lever. Vem har Kurt drag av? Jonas? Hans pappa Lukas? Där har vi det igen: efternamnets förbannelse.
Kurt har en son också, den firade rockmusikern Tom, och vem han liknar må vara osagt. Kanske lever han bara med råge upp till rockstjärnemyten, men hur som helst: hans far har varit frånvarande, relationen dem emellan är usel och båda är osympatiska. Emellertid drabbas Kurt av sjukdom och faller Tom från hög höjd och gissa var smällen tar hårdast. Ska Tom efter den kunna bli pappa? Ovissheten gör honom besatt, men förhållandet till hans egen far blir också allt svårare att förtränga.
Varken Kurt eller Tom Wiesel utvecklas till killar man gillar, men den roman som inledningsvis känns närmast frånstötande blir till slut ändå allt intressantare. Att jag läser "Fäder" som efterrätt till Stephen King och Håkan Nesser gynnar inte Jonas Bonnier, men även om habil knappast är vad han vill höra tycker jag det gäller både bok och författare.
Olle Lundqvist