Naturligtvis är det kul att se Björn Granath som svensk kung och Lena Endre som svensk drottning.
För att inte tala om Hanna Alström som kronprinsessa.
Du som sett första filmen förstår vad det handlar om. För en av de hemliga agenterna i Kingsman, Eggsy, har ett förhållande med prinsessan Tilde av Sverige.
Nu har rojalisterna inte mycket att se fram emot. För Tilde är en kvinna utan egen vilja som bara anpassar sig efter sin kavaljer.
Annars är det mesta sig likt. Eggsy är förstås en riktig tuffing. Han kan inte bara slåss i slowmotion, han kan också vara en artig och kultiverad engelsman mellan alla fighter med skurkar världen över.
Harry, Eggsys fadersgestalt, blev ju skjuten i huvudet senast. Men i serietidningarnas värld kan allt hända – må Gud förbjude att jag avslöjar vad.
Dessutom får Eggsy hjälp av en amerikansk systerorganisation. Som naturligtvis inte är lika välklädda som kostymnissarna i Kingsman, alla skrädderiers dröm.
Det enda anmärkningsvärda är att den riktiga skurken i det här sammanhanget är en kvinna, Poppy, som driver en drogkartell från sitt trendiga tillhåll i Kambodjas djungel.
Jodå, jag förstår att det här är en parodi på alla agenter som vi ser ta sig själva på så stort allvar i film efter film.
Men jag kan inte påstå att jag finner något nöje i att se människor bli malda till köttfärs eller klyvas itu. Dessutom i akt och mening att vi ska skratta åt det.
Så jag är less redan efter en kvart. Och då återstår två timmar att hålla sig vaken.
Så jag kan inte med bästa vilja i världen, även om just världen räddas, ge godkänt till det här spektaklet.
Det kan inte ens Sir Elton John rädda. Även om jag fortfarande gillar hans musik så är insatserna som skådespelare inte direkt någon ”Crocodile Rock”.
Så jag kan inte med bästa vilja i världen, även om just världen räddas, ge godkänt till det här spektaklet.