Inte så kul. Dwayne Johnson och Kevin Hart i ”Central Intelligence”. Foto: Claire Folger.
Vi flyttas 20 år tillbaka i tiden. Calvin Jonyer är skolans kung. Bra på idrott, lysande i skolan och den bästa eleven rektorn någonsin bett hålla avslutningstalet.
Lika poppis är inte den tjocka mobbade typen som alla skrattar åt.
Men några år senare får Calvin, som bara nått upp till hälften av sina tänkta framgångar, en vänförfrågan på Facebook från Bob Stone. Det visar sig vara hans gamla skolkamrat som alla gick så illa åt.
Men nu är Bob Stone vältränad, verbal och ser Calvin som sin bästa kompis – fastän han bara är en revisor …
Du kan säkert räkna ut att Calvin dras in i en härva av händelser. För Bob Stone är numera en CIA-agent med ett skumt förflutet. Och frågan är om det går att lita på honom när han kommer med sina konspirationsteorier och dessutom jagas av sina gamla kolleger.
Det blir en hel massa jakter, lite skjutande och ett annat slagsmål.
Men det mest enerverande med den här filmen är Kevin Harts så kallade skådespel. Att skrika i falsett när det blir farligt är inte direkt något som jag applåderar.
Det blir helt enkelt bara jobbigt och jag hoppas flera gånger att någon ska pricka honom med ett skarpladdat gevär så vi slipper honom i handlingen.
Dwayne Johnson är inte heller mycket till skådespelare men han försöker i alla fall. Och det är rätt gulligt när han går omkring med en t-shirt med My Little Pony och så gärna vill kramas med sin ende kompis.
Jag vet inte heller om det finns någon sensmoral i att ett mobbingoffer spöar upp sina plågoandar några år senare istället för att vuxenvärlden reagerar när pennalismen är som värst.
Men roligast är de bloopers som serveras efter filmen. Och dit tar det nästan två timmar utan skratt.
Roligast är de bloopers som serveras efter filmen. Och dit tar det nästan två timmar utan skratt.