Skivaffär Elias Palin spelar Svante som jobbar i skivaffär. En bransch som i princip dött ut.
Först och främst vill jag bara konstatera; Gillar du nostalgitrippar tillbaka till 70-talet är det här en perfekt film.
För Jaana Fomin och Ulf Malmros har verkligen fått fram en tid som präglades av proggmusik och rödvinskommunister.
Det gäller inte bara scenografin – som i och för sig känns genomtänkt till minsta lilla detalj.
Det handlar också om människor. Hur de var klädda, hur de klippte sig och inte minst, hur de tänkte.
Samtidigt är just det årets händelser också med på ett hörn. Som Norrmalmstorgdramat, dåtidens mest kända bankrån.
I centrum står Svante, en kille som drabbats av ett allvarligt hjärtfel. Hoppet för honom att överleva är minimalt år 1973. Då fanns det helt enkelt inte vetenskap för att bota den sortens sjukdomar.
Det finns dessutom en scen där Svante besöker sin läkare. Hur doktorn funderar, plockar fram en cigarett, tänder den, och fortsätter resonera. Det var inte direkt så att rökningens skadeverkningar hade slagit igenom.
Om vi stannar en stund i dåtiden så har Svante en chef, Bengan, som är precis en stereotyp för den tiden.
Han driver skivaffär (vinyl) , hatar Abba, spelar tvärflöjt och stödjer den tidens mest revolutionära parti, KFML (r).
Som du säkert räknat ut lyckas Svante åka till framtiden, 2016, och där försöka bota sitt hjärtfel.
Där träffar han en tjej, Elsa, som han faller handlöst för. Samtidigt blir den oerhörda utveckling som skett de senaste 40 åren väldigt tydlig. En smartphone tror Svante till exempel är en sorts modern walkie talkie.
Skillnaden mellan 1973 och 2016 handlar dessutom inte bara om teknik. Det är lika mycket en berättelse om hur attityder och hela vårt samhälle förändrats. Om det sedan är till det bättre får vi tittare själva avgöra.
Jag gillar verkligen Elias Palin (Svante) och Victoria Dyrstad (Elsa). Trots alla sina olikheter lyckas de få fram en härlig personkemi och det blir bara så där underbart trivsamt.
Annars är Henrik Dorsins rollkaraktär (Bengan) som bjuder på de flesta skratten. Henrik Dorsin har en förmåga att fram det absurda med en kärvänlig ton.
Det är också intressant att se hur Svantes föräldrar lever i ett totalt ojämlikt förhållande.
Pappa, som spelas av Johan Ulveson, tittar på tv och kommenderar sin fru att plocka fram en ny pilsner när han är törstig.
Det är så uppfriskande när han får sig en duvning av Elsa om genusfrågor.
Sammantaget är det här en lättsam komedi så det är väldigt lätt att tycka om.
Henrik Dorsin har en förmåga att fram det absurda med en kärvänlig ton.
Nostalgitripp. Elias Palin, Victoria Dyrstad och Henrik Dorsin i ”Flykten till framtiden” Foto: Johan Bergmark.