Ovänner. James Franco och Bryan Cranston i ”Why Him?”
Det här är en amerikansk komedi ut i fingerspetsarna. Den känns så väldigt långt från det vi svenskar gillar, där inte alla, Gud ske lov, tycker som jag. För då skulle livet bli otroligt trist.
Det handlar om en man som just fyllt 55 år, Ned Fleming. Han lever kvar i det förgångna, och inser inte att det papperslösa samhället är slutet för hans företag. De är nämligen ett tryckeri - en bransch som i mångas ögon är lika död som skrivmaskinen.
Men när han får en videohälsning av sin älskade dotter, Stephanie blir han så lycklig. Det är bara det att hennes pojkvän dyker upp i rutan och visar sin rumpa.
Där har du inledningen till den här så kallade komedin. Ned och hans familj åker till Kalifornien för att träffa den så förhatlige person som ”stulit” hans dotter.
Och det är just det amerikanskt pryda slår igenom.
Den blivande svärsonen är nämligen inte bara oförskämt rik. Han är dessutom ful i munnen – inte sällan med sexuella anspelningar.
Jag tycker däremot bara att det blir jobbigt. Vem orkar bry sig om någon säger fuck? Och hur roligt blir det att det säga 100 gånger? Kryddat med ett och annat motherfucker förstås.
Jag kan inte heller förstå det roliga i att en pappa behandlar sin myndiga dotter som en 14-åring. Nej, släpp taget för Guds skull och inse att barn är till för att älskas utan förbehåll.
Nu känner jag att jag varit tillräckligt negativ. Det är faktiskt en gång jag skrattar till. Och det är när Gene Simmons och Peter Criss från Kiss lite oförhappandes dyker upp mitt i julfirandet.
Och hur kul är det egentligen?
Vem orkar bry sig om någon säger fuck? Och hur roligt blir det att det säga 100 gånger.