Jag måste först och främst erkänna att jag är väldigt svag för filmer där barn och djur hittar varandra. Gärna barn i utanförskap som behöver tröst. Och tårarna börjar trilla utan att jag vill det.
”Peter och draken Elliott” gjordes första gången 1977 men den har inte så stora likheter med den här fantasifyllda produktionen av David Lowery.
Peter är ute på äventyr med sin mamma och pappa när det hemska händer. Och det är verkligen otäckt med en bilolycka och vargar som törstar efter Peters blod.
Men Peter räddas av en drake som visar sig vara den snällaste varelsen på jorden. Draken döps till Elliott efter den barnbok som Peter läste när olyckan var framme.
Sex år senare träffar vi de två vännerna igen. Det låter ganska likt Mowglis äventyr i djungeln och precis så är det från början. Vänskapen mellan Peter och Elliott skildras på ett väldigt känslosamt sätt.
Men säg den lycka som varar. Peter blir upptäckt av en jämnårig flicka, Natalie, och tas om hand om människorna.
Men i hans hjärta finns förstås Elliott – och i Elliotts hjärta finns Peter.
Dessutom finns ett skogshuggarteam i farten som inget annat vill än att fånga draken. Inte för att de är genuint onda - utan mer för att de är rädda för ”monstret”.
Jag gillar verkligen tonen i berättelsen och David Lowery må bjuda på många sentimentala scener. Men samtidigt finns där en vilja att visa att alla är välkomna i vårt samhälle. Även om du är en pojke som vuxit upp i skogen och saknar sociala referenser.
Det är så vackert och mycket beror förstås på att Oages Fegley och Oona Laurence är så fina i rollerna som de två barnen Peter och Natalie. De lyckas verkligen förmedla sina känslor.
Jag måste också nämna Robert Redfords roll som morfar som och den ende som till en början tror på historierna. Precis en sådan morfar jag själv hade önskat mig.
Jag är väldigt svag för filmer där barn och djur hittar varandra. Gärna barn i utanförskap som behöver tröst. Och tårarna börjar trilla utan att jag vill det.