Dwayne Johnson och Karen Gillan i ”Jumanji: Welcome to the Jungle. Foto: Frank Masi.
Det är lite drygt 20 år sedan den första filmen om ”Jumanji” kom. Brädspelet som förflyttade sina aktörer in i en helt annan värld.
När det nu kommer en film så har själva spelet förvandlats till en gammal spelkonsol.
Den här gången är det fyra helt olika ungdomar som hamnar i djungelns förbannelse. Enda likheten mellan dem är att hela kvartetten dömts till kvarsittning. Känns lite deja vu från 80-talsfilmen ”Breakfast Club” – men utan något som helst djup.
När de förflyttas byter de också helt kroppar. Den lite töntige killen blir en muskelkoloss (läs Dwayne Johnson), den populära tjejen blir en halvfet vetenskapsman (Jack Black), den biffiga fotbollspelare en hälften så stor kille (Kevin Hart) och den smarta tjejen en lättklädd tuffing (Karen Gillan).
Det låter kanske kul och hade också kunnat vara det. Men istället blir det faktiskt väldigt tröttsamt - speciellt det som ska föreställa skämt håller en väldigt låg nivå.
Det finns i och för sig några spännande sekvenser. Några läskiga ormscener och även en flodhäst som är rätt ruskig skräms.
Men sammantaget blir det ändå rätt patetiskt när det bara ska skrikas och fly undan förföljarna som drar fram på sina motorcyklar i djungeln.
Så jag kan inte påstå att jag är imponerad av det som åstadkoms. Det blir mer bara ett, jaha, ännu en äventyrskomedi i Indiana Jones anda – men så oändligt mycket tråkigare.
Dwayne Johnson kan vara lite charmig ibland när han försöker skoja med sin muskulösa manlighet. Men de flesta vill nog bara se honom kicka ass.
Kevin Hart är annars den som lyckas bäst med sin karaktär. Men det är länge sedan jag såg honom göra en bra filmroll så det kanske beror på att jag inte väntat mig någonting.
Karen Gillan är enda tjejen i sällskapet och att hon får göra lite hjältedåd läggs förstås också på den positiva sidan.
Det blir mer bara ett, jaha, ännu en äventyrskomedi i Indiana Jones anda – men så oändligt mycket tråkigare.