Fantastisk. Claes Bang får beröm för sin insats som Christian.
Ruben Östlund är en regissör som vågar gå sin egen väg. Han blundar inte för samhällets orättvisor. Men han gör det på ett sätt som blir så ironiskt att du själv måste tänka efter. Vad menar karln egentligen?
Jag känner direkt att huvudpersonen Christian är en man med principer. En rättrådig konstnärlig ledare på ett museum inriktat på modern konst.
Samtidigt en människa som fastnat i bilden av sig själv som intellektuellt överlägsen de som inte förstår hans fina ord och besynnerliga konst. Som till exempel några grushögar utplacerade på golvet. En av filmens roligaste scener, för det finns humor, är när lokalvårdaren städar upp och tar reda på gruset som ramlat på sidan om.
Christian visar också prov på empati när han hjälper en kvinna i nöd på Stockholms gator. Det är bara det att han i själva verket blir rånad.
Då startar han en sorts skriftlig vendetta mot den som bestulit honom. Eller rättare sagt; Han beskyller alla i ett helt höghus som han annars aldrig skulle ha satt sin fot i.
Och sedan får vi uppleva hur Christian verkligen får fundera över sina val. Och att han i själva verket inte alls är den fina människa som vi trodde från början. En person som till och med valt bil av miljöskäl.
Jag känner ibland att Ruben Östlunds bildspråk blir för surrealistiskt. Att det händer saker som känns som att förflyttas till en fiktiv värld som inte alls hör hemma i den här historien.
För tanken är, hoppas jag, att vi måste tänka efter vad livet egentligen handlar om? Hur många är beredda att hjälpa en tiggare eller lyssna på en pojke som bara gapar och skriker? Det är betydligt viktigare att komma först till buffén och vinglasen när det är dags för vernissage för det fina folket.
Där finns också en vass kritik mot dagens mediabrus där antalet klick på till exempel Youtube är det enda viktiga enligt de moderna trendsättarna på PR-byråerna.
Claes Bang är alldeles fantastisk i huvudrollen som Christian. Ibland en tänkare som många ser upp till för hans fina manér.
Fast lika ofta en mullig mansgris som har så höga tankar om sig själv att självaste Donald Trump hamnar i lä.
Jag rekommenderar alla filmintresserade att göra ett besök och själva försöka göra en kortfattad analys.
För jag har garanterat inte förstått allt …
Vad syftar då titeln på? Jo, ett konstverk, ”en ruta”, där vårt gemensamma ansvar i det offentliga rummet ska debatteras.
Fastnat i bilden av sig själv som intellektuellt överlägsen de som inte förstår hans fina ord och besynnerliga konst.
Besynerligt. Här ett av konstverken i Ruben Östlunds ”The ”Square”.