Behållningen. Emily Blunt spelar kvinnan på tåget i filmen med samma namn.
Det startar med att vi lär känna Rachel . En kvinna som dagligen sitter på tåget till New York och kollar ut genom fönstret.
Vi förstår snabbt att det finns många minnen längs vägen för henne. Det känns så otroligt sorgligt utan att vi förstår varför.
Men snart kommer sanningen fram. Hon har blivit övergiven av sin man som lever ett till synes lyckligt liv med sin nya kvinna, Anna.
Samtidigt finns där längs järnvägen en tjej, Megan, som också verkar ha ett otroligt kärleksfullt liv. Fast en dag står hon på sin balkong och vänslas med en annan man. Och det slår definitivt över för Rachel.
Det är inledningen till ”Kvinnan på tåget” som baserar sig på en roman av Paula Hawkins.
Det är tidvis en ganska komplicerad historia och snart börjar också mardrömmen för Rachel.
I en av sina värre fylleslag hamnar hon i närheten av sitt ex hus. Samtidigt försvinner Megan, och Rachel har bara minnesluckor över vad som egentligen skett.
Det här är sorgligt, fasansfullt och hade kunnat bli en riktigt spännande thriller.
Men det känns som att helheten saknas. Det blir för fragmentariskt, för uppdelat, och det är svårt att känna för någon annan av personerna av Rachel.
Denna människospillra som kastat bort sitt liv, eller rättare sagt, fått sitt liv blivit bortkastad, och bara lever för sina minnen frambringade av ett ständigt rus.
Att filmen lever beror mycket på Emily Blunt som spelar Rachel. Hon lyckas få fram en längtan efter ett bättre liv samtidigt som hon super bort alla möjligheter.
Samtidigt känns det inte uppgivet. Det finns en gnista i hennes blick som bara behöver tändas för att nå resultat.
Svenska Rebecca Ferguson klarar sig också bra som Anna.
Denna människospillra som kastat bort sitt liv, eller rättare sagt, fått sitt liv blivit bortkastad, och bara lever för sina minnen frambringade av ett ständigt rus.