Udda kompisar. Anne Hathaway och Robert De Niro i ”The Intern”. Foto: Francois Duhamel.
Egentligen tar den här filmen - om än på ett lättsamt sätt – upp en del vanliga problem i arbetslivet.
Dels tänker jag på att många arbetsplatser – inte minst it-baserade – gärna sysslar med åldersdiskriminering. Att erfarenhet inte längre har någon betydelse i en värld där det enda som betyder något är vinstprocenten.
Dels att det kan vara svårt för kvinnliga innovatörer att behålla greppet om sitt företag när just vinstprocenten höjs och manliga profitörer ser sin chans att ta över.
Det är nämligen just de här två sakerna som ”The Intern” handlar om. Robert De Niro spelar Ben Whittaker, en pensionär och änkling som inte längre känner någon mening med livet.
Han får anställning som praktikant på ett företag som säljer damkläder via nätet. Ben är inte särkilt kunnig på just det datormässiga men har många egenskaper som gör att han blir kontorets hjälte. Han tar sig tid att visa empati och det höjer förstås sammanhållningen i ett annars så stressat sällskap.
Företagets chef heter Jules Ostin och spelas av Anne Hathaway. En småbarnsmamma i karriären som verkligen lever upp för sitt jobb och dessutom har en make som ställer upp med det mesta av markservicen. Men äktenskapet går på tomlåga och pressen på att Jules ska ge upp sitt livsverk blir stor.
De här två udda personerna, Ben och Jules, blir mot alla odds bästa vänner.
Men eftersom det här är en komedi så blir berättelsen förstås ganska ytlig. Jag måste också erkänna att jag har rätt roligt åt en del scener. Speciellt De Niro, en av mina favoritskådespelare, får chansen att visa att han också kan vara riktigt rolig. Inte minst när han tar med sina yngre kolleger på en lite udda inbrottsräd.
Det blir också lite romantiska svängningar för den gamle mannen. Det visar sig nämligen att företagets massös, som spelas av Rene Russo, är singel.
De väljer dessutom ett lite udda ställe för sin första date, en begravning.
Anne Hathaway får inte briljera i sin roll men hon väcker sympati och det kanske är det som är meningen också.
Fast ibland blir det lite väl mycket Helena Bergström-tårar och då känns det som att regissören smetat på alldeles för mycket av sentimentalitet.
Jag gillar också Anders Holm som spelar Jules man. Han ger sin rollkaraktär en så oerhört snäll framtoning och borde vara det perfekta valet. Men bakom den polerade fasaden är inte allt som det verkar, vilket han också lyckas få fram.
Så visst är det här en film som duger som underhållning med lite tänkvärda reflexioner.
Han tar sig tid att visa empati och det höjer förstås sammanhållningen i ett annars så stressat sällskap.