Sömmerska. Kate Winslet med sitt vapen, en symaskin.
Det börjar dramatiskt, som taget ur en västernfilm, när Tilly Dunnage kommer med tåget till en dammig kåkstad mitt i den australiska ödemarken.
Men istället för en pistol har hon med sig en symaskin när hon symboliskt ska rensa staden Dungatar från det avskum som förpestat hennes barndom.
Vi förstår nämligen snabbt att det finns ödesdigra händelser som utspelats några år tidigare. Det påstås till och med att Tilly är en mördare som återvänt.
Det här är verkligen film när den är som bäst. Jag älskar miljöerna som beskrivs och scenografin är fantastisk. Men det som får mig att verkligen ta den här filmen till mitt hjärta är personbeskrivningarna.
Tilly Dunnage själv är numera en världsvan människa som tvingades bort från sin mor Molly och sin uppväxt. Men hon har skapat sig en framgångsrik karriär som sömmerska.
Men mötet med mamman är beskrivet på ett sätt som berör. Vi förstår snabbt att när Molly tvingades skicka iväg sitt enda barn så rasade världen omkring henne. Hon förnekar att hon har en dotter, hemmet har förvandlats till ett smutsigt råttbo och eländet finns beskrivet i varje del av hennes kropp.
Du kan säkert räkna ut att Tilly verkligen försöker hjälpa sin mamma att återfå ett normalt liv. Samtidigt känns det hur stadens hat omger de båda som en dålig andedräkt som är omöjlig att få bort.
Mobbning är en sak, men bilderna från Tillys barndom visar att det i många fall rör sig om ren pennalism.
Det är inte bara barnen som utövar sin makt. De vuxna är på sitt sätt värre och det är två personer som sticker ut.
Småskollärarinnan är en riktig mara som med sitt översitteri får mig att tänka på min egen fröken i småskolan.
Men värst är stadens borgmästare som med sin makt styr och ställer med en despots oinskränkta möjligeter att utnyttja och förnedra.
Det här är visserligen en djupt tragisk film på många sätt. Det är omöjligt att inte gråta över en del scener. Men där finns också en sorts absurd humor som gör det enklare att orka med.
Kate Winslet är väldigt närvarande som Tilly. Hon ger sin karaktär en inneboende styrka. Jag gillar också Judy Davis som spelar mamman. Bakom den från början så sunkiga fasaden väcks en önskan att göra det rätta.
Hugo Weaving gör också en väldigt speciell roll som stadens polismästare. En man som har en begivenhet för att pröva underbara kvinnliga kreationer – och sådana finns det gott om i ”The Dressmaker”. Det är bara att njuta av vad en kreativ designer kan åstadkomma.
Hemmet har förvandlats till ett smutsigt råttbo och eländet finns beskrivet i varje del av hennes kropp.
Starka insatser. Hugo Weaving och Kate Winslet i ”The Dressmaker” som får högsta betyg.