Idol är ett mycket populärt tv-program i hela världen – inte minst hos barn. Naturligtvis borde det gå att göra en animerad film med ett liknande trema. Och med djur i huvudrollerna.
I centrum står en koala, Buster Moon, som tack vare sin pappas idoga slit fått köpa en teater och leva det liv han alltid drömt om.
Men uppsättningarna på scenen har blivit ekonomiska fiaskon och banken jagar Buster med blåslampa. Skulder är till för att betalas.
Han försöker då med en sista chansning. Att genomföra en show med okända talanger där ett första pris på 1 000 dollar väntar. Det är bara det att Busters gamla sekreterare råkar sätta dit några nollor för mycket och responsen blir förstås total.
Det är just de här deltagarna som är det fina med filmen.
Jag fastnar speciellt för en ung elefanttjej, Meena, som har en fantastisk pipa. Men samtidigt så blyg och snablar vilken scenskräck.
Men hon är inte ensam om att ha problem. Rosita, en sugga i ordets rätta bemärkelse, är hemma med sina barn, 25 kultingar, och en man som bara tänker på karriären.
Hur ska hon få in en sångkarriär i sitt stressade schema?
Eller Ash, en punkartjej, med en pojkvän som har en otroligt dålig attityd till sin sambos kvaliteter.
För att inte tala om Johnny, en gorilla, vara pappa är en riktig gangster. Han vill inte se Johnny på en teaterscen. Han vill att sonen ska bli en fullfjädrad skurk.
Just berättelserna kring alla dessa människor blir en riktigt spännande och faktiskt, sedeslärande, historia.
Min juniorrecensent, Helmer 5 år, tyckte i och för sig att det blev lite läskigt ibland. Inte minst när några argsinta björnar vill äta upp en mus som finns med i ensemblen.
Men det bästa är förstås all musik. Helmer stampar takten till flera av låtarna och jag kan inte annat än hänga på.
Så visst är det här en barnfilm som förtjänar ett besök under jullovet.
Helmer stampar takten till flera av låtarna och jag kan inte annat än hänga på.