Omaka par. Idris Elba och Tom Taylor i ”The Dark Tower”. Foto: Jessica Miglio.
Jag är en trogen läsare av Stephen Kings böcker. Även om jag i sanningens namn missat hans serie om ”The Dark Tower”.
Jag kan tänka mig att de som läst romanerna blir mer frustrerade än jag. För det kan inte vara någon lätt uppgift att överföra en sådan svit till 1,5 timmes film.
För mig som inte känner karaktärerna blir det dessutom väldigt rörigt.
Bäst är faktiskt den första delen där vi får känna en liten kille, Jake, som har ständiga mardrömmar.
Eftersom han dessutom är en skicklig tecknare så lyckas han få ned sina visioner på bild. Och han känner att det finns verklighet bakom bilderna. Inte minst på den man som förmedlar ondskan.
Men ingen tror honom – allra minst hans elaka styvfar som vill skicka bort honom till en psykiatrisk klinik för barn.
Men som du säkert förstår så hamnar Jake i en annan dimension där han träffar en revolverman som tagen ut en spagettifilm på 60-talet.
Tillsammans tar det omaka paret upp kampen mot ondskan - i det här fallet en man vid namn Walter.
Idris Elba spelar revolvermannen och han får inte direkt visa vad han kan som skådespelare. Istället blir det mest sura miner och pang-pang.
Den unge Tom Taylor lyckas bättre som unge Jake. En kille med magiska krafter som ständigt blir missförstådd.
Matthew McConaughey är inte direkt den som jag förknippar med onda människor. Han har också svårt att skapa den där olustkänslan som borde ha infunnit sig.
Så sammantaget skulle jag hellre läsa böckerna än se om filmen. Även om det skulle ta mycket längre tid skulle det förmodligen kännas kortare jämfört med biobesöket.
Han har svårt att skapa den där olustkänslan som borde ha infunnit sig.