Udda par. Josh Gad (LeFou) och Luke Evans (Gaston) spelar ett udda par. Foto: Laurie Sparham.
Jag erkänner direkt att jag är väldigt svag för den tecknade versionen av ”Skönheten och Odjuret” som Disney gjorde 1991.
Nu har en ny version kommit med riktiga skådespelare. Och det är fortfarande en på många sätt fascinerande historia. Men också romantisk. spännande och i bästa fall även sedeslärande.
Det handlar om Belle, en ung tjej som hellre sitter med näsan i en bok än trånar efter karlar med spända muskler och överlägsen attityd.
Hennes främsta beundrare är just en sådan man, Gaston.
Otroligt dryg och ser sig som Guds gåva till kvinnorna.
Men Belle struntar fullständigt i den odrägliga friaren på ett sätt som åtminstone väcker mina sympatier till hundra procent.
Men det är inte Gaston som kallas Odjuret även om det kanske vore på sin plats.
Det är istället en prins som inte visat minsta medlidande med en fattig tiggare och därför av henne förvandlats till en bockliknande varelse.
Dessutom är prinsen efter den förvandlingen lika bitter som en kalk med gift.
Och till hans slott kommer Belle. Till en början för att befria sin far. Men hon byter ut pappan mot sig själv. Och sedan sätter hon sprutt på alla tjänarna i slottet som också förvandlats.
Effekterna med människorna som numera är förklädda till ting som ljusstake, klocka och inte minst garderob, är snyggt gjorda och får mitt fulla gillande.
Dessutom blir jag så himla förtjust i Chip, en liten kille med humor, som numera är en kaffekopp.
Det här är en saga och ska naturligtvis inte tas på för stort allvar. Men det känns som att regissören åtminstone försökt modernisera bilden av Belle. Hon är långtifrån något våp. Filmen belyser även de krafter som kommer i rullning när någon som är annorlunda utsätts för pöbelns uppmärksamhet.
Mest uppmärksammad är annars rollfiguren Le Fou, en homosexuell karaktär. Jag hade inte ens tänkt på det om jag varit ovetande innan filmen. Känns nämligen för mig som en helt naturlig del av handlingen.
Så den förbudsdebatten struntar jag fullständigt i och tänker att en del personer måste ha väldigt lite att lägga sin energi på.
Musiken är också lika bra som i originalet. Jag såg själv den textade engelska versionen och är riktigt imponerad av Emma Watsons sångröst.
Den före detta Harry Potter-skådisen (Hermione) gestaltar nämligen Belle och hon kan få fram både humör och medkänsla förutom vackra toner.
Jag gillar också, eller rättare sagt, ogillar, Luke Evans som Gaston. Han förmedlar precis det otäcka med självcentrerade människor som bara kan tänka på sig själv.
Till sist. Den här filmen passar bättre för de lite större barnen än de allra minsta. Speciellt som den är drygt två timmar lång.
Är riktigt imponerad av Emma Watsons sångröst.
Vacker dans. Emily Watson som Skönheten i vacker dans med självaste Odjuret. Foto: Courtesy of Disney.