Bra insats. Ben Foster är trovärdig som Lance Armstrong. Foto: Studiocanal
1993 var jag i Oslo och bevakade VM på cykel. Linjeloppet vanns av en okänd amerikan, Lance Armstrong. Jag upplevde honom som en trevlig och pratsam kille som dessutom hade sin mamma på plats som stöd.
Några år senare såg det ut som att Lance Armstrongs utstakade karriär mot toppen skulle stoppas. Han drabbades av testikelcancer och fick också operera bort metastaser i hjärnan.
Men Armstrong kom tillbaka. Han övervann inte bara sin cancer, han blev dessutom världens främste cyklist genom tiderna.
Och under sin aktiva karriär åkte han aldrig dit i ett dopningstest fastän så många misstänkte det.
När Stephen Frears nu gör film om den här så otroligt populära idrottsmannen, inte bara hemma i USA, så känner jag till en början en väldig välvilja mot Armstrong. En man som inte bara cyklar så vansinnigt fort i uppförsbackar som vi vanliga dödliga inte ens skulle orka gå upp för. Han startar också en fond för cancersjuka och det finns en oerhört gripande scen där han stöttar en pojke som drabbats av den här så dödliga sjukdomen.
Samtidigt visar Stephen Frears hur Armstrong med hjälp av medicinsk expertis dopar inte bara sig själv, Han tvingar alla i sitt lag att använda samma metoder.
Han sätter press på sina medtävlare. Han skandaliserar journalister som antyder dopning. Han till och med angriper cykelförbundet med sin makt och sina pengar.
Jag känner hur den här fuskaren manipulerar hela sin omgivning och jag förstår att han aldrig tänkte på någon annan än sig själv. Det är så cyniskt att jag bokstavligen mår illa.
Ben Foster gör en fin prestation i rollen som Lance Armstrong.
Jag gillar också Chris O´Dowd som spelar journalisten David Walsh vars bok ligger till grund för filmen.
En man som inte bara fick Armstrong emot sig. Hans sportjournalistkolleger frös också ut honom för att ”skydda” cykelsporten.
Det här är verkligen inget fuskbygge och väl värd att ses inte minst med tanke på den senaste tidens dopningsavslöjanden inom friidrotten.
Jag förstår att han aldrig tänkte på någon annan än sig själv. Det är så cyniskt att jag bokstavligen mår illa.