Till häst. Ceasar och hans vänner på ridtur i det vintriga landskapet.
Caesar är en sällsynt klok schimpans. Faktiskt smartare än de flesta människor. Och det är sällan jag hejat så mycket på honom som i den här filmen. För han har ju haft sina bataljer förut.
Huvudmotståndare är den här gången inte en ondsint släkting. Utan en helt vansinnig militär som inte bara avrättar apor. Han tar lika gärna kål på sina medmänniskor.
Översten blir därmed det stora hatobjektet i det här kapitlet av ”Apornas planet”. Ibland sitter jag nästan och önskar att han kunde visa lite medmänsklighet i allt sin bitterhet.
Det är just striden mellan Caesar och översten som är manusets huvudtema. Och kanske inte så mycket mer – tyvärr.
För det hade ju gått att utveckla den här berättelsen till någon riktigt intressant. Om kampen för att förlåta även det oförlåtliga. Att inte bli som dina fiender.
Men istället blir det mer en uppvisning i strider och faktiskt rätt många akter där det egentligen inte händer någonting mer än närbilder av hur kriget skördar sina offer.
Till historien har också lagts en liten stum flicka, Nova. Hon blir till en sinnesbild av att det enda möjliga sättet att överleva en apokalyps är att mäkla fred.
Samtidigt blir bilderna av henne nästan för sentimentala – åtminstone för min smak.
Woody Harrelson är i alla fall utmärkt som den rubbade översten. Han lyckas få fram sitt vansinne med små medel. Det räcker mer med en blick än ett ord. Det lyser idioti ur ögonen.
Aporna är förstås också skickligt gjorda. Det känns verkligen som den delen har utvecklats ytterligare jämfört med förra filmen.
Inte minst den nya figuren ”Bad Ape” som lockar fram till både skratt och tårar.
Samtidigt måste jag erkänna att jag håller på att bli lite trött på hela serien. Det har faktiskt gått nästan 50 år sedan den första filmen och jag hoppas att det tar slut nu.
Att Caesar äntligen får lite frid i sitt liv. För det förtjänar han.