Asaguden Thor är numera en vanlig filmhjälte på vita duken. Han spelas som vanligt av muskelknippet Chris Hemworth som den här gången hamnar i en riktig härva. Och han förlorar dessutom sin käraste ägodel. Just det, hammaren Mjölner som har magiska egenskaper.
Men Thor är ju rätt stark ändå. Även om han den här gången får en motståndare som också har gudasända krafter. Thors syster Hel har nämligen vaknat till liv. Dödsgudinnan som vill bli universums härskare.
Det kanske låter dramatiskt? Och visst finns det actionscener som är riktigt spektakulära. Men det jag gillar med filmen är att den inte tar sig själv på så stort allvar.
Det finns riktigt roliga scener där ironin över den egna förmågan finns hos alla i ensemblen.
Och det blir ju rätt lustigt när självaste Hulken dyker upp i den här fiktiva serietidningsvärlden. En gammal kompis till Thor från Avengers-tiden.
En gladiatorduell mellan Thor och Hulken kommer definitivt att gillas av de som hellre ser rappa slagsmål än kluriga repliker.
Och i den här världen korsas förstås alla superhjältar. Till och med doktor Strange gör ett gästspel för att hjälpa till i sökandet efter Midgårds kung, Oden.
Bröderna Thor och Loke är förstås fortfarande huvudpersonerna. Jag har också ett gott öga till Loke fastän han är så lismande falsk.
Loke ger handlingen lite spänning och det går inte riktigt att räkna ut hur det ska sluta.
Även om du säkert kan lista ut att det finns alla möjligheter till en uppföljare.
När det gäller skådespelarna får Chris Hemworth visa att han faktiskt kan spela sin machohjälte med lite distans och humor.
Tom Hiddleston är perfekt i rollen som Loke. Obehaglig men ändå charmig är egenskaper som inte är lätta att kombinera.
Fast det är faktiskt två kvinnor jag är mest imponerad av den här gången.
Cate Blanchett lyckas skapa olustkänslor i sin roll som dödsgudinnan.
Hon känns rent av elak och så är vi inte vana att se Cate Blanchett.
Tessa Thompson är också en riktig tuffing som en överlevande valkyria. En stridsmaskin som har svårt med spriten.
Precis en sådan där roll som bara män brukar få.
Och det kanske också finns en sorts sensmoral i det hela. När ett land slås i spillror måste medborgarna därifrån ändå få en ny hemvist.
Det ger oss rätten att kalla oss människor.
Cate Blanchett lyckas skapa olustkänslor i sin roll som dödsgudinnan.