Foto: Roald, Berit.
Böcker bör bedömas i sitt sammanhang, och i vilket forum de kan råka läsas. Norskan Unni Lindells senaste kriminalroman hamnar i min packning till en charterresa och konsumeras huvudsakligen i ryggläge vid en badbassäng. En ganska passande läsmiljö för till innehållet mera lättviktigt gods.
Unni Lindell har, uthållig som få, hållit sig till den alltmer trötte kommissarien Cato Isaksen som sin huvudperson. Han matchas av uppstickaren Marian Dahle, som med en mix av intelligens och oförvägenhet alltid rör till det i Catos tankevärld. Den här gången hamnar de bokstavligen i katakomberna under Oslos mytomspunna och numera nerlagda mentalsjukhus Gaustad. Dog den 14-åriga Maike verkligen en naturlig död vid sitt försvinnande där för snart 25 år sedan?
Självklart är så inte fallet. Och fram ur skuggorna träder en rad mer eller mindre skruvade figurer, som allihop tycks ha kunnat göra den unga flickan illa. Unni Lindell är rätt duktig på att försöka förvilla läsaren, vilket ger "Brudkistan" ett självklart plus i kanten. Om hon sedan ger dåtidens mentalvård en rättvis beskrivning, ja det ligger nog utanför den här recensionens utrymme att diskutera.
Som förströelse fungerar Unni Lindells elfte verk alltså. Men nog borde den hedervärde Cato få gå ner i arbetstid snart? Liksom att Unni Lindells ständiga val av korta boktitlar börjar kännas lite väl intetsägande.
Stefan Holmberg