Då gjorde jag det igen. Fastän jag naturligtvis borde veta bättre. Jag gläntade på locket till den vedervärdiga geggamoja som är kommentarsfälten på lokalorganets webb (och likaså på samtliga andra tidningars dito). Det var under en artikel om en tjej som först inte fick vara tomte på luciatåget och hur skolan sedan ändrat sig efter att hela havet börjat storma och deras reaktionära beslutsfattare plötsligt vaknat upp och luktat på 2010-talet. Inget konstigt där. Det är lite par för banan (om man nu skall svänga sig med golftermer) att vuxna gör korkade grejor och att barnen sedan får ta smällarna. Alla borde väl vara på barnets sida, tänkte jag. Dum, dum krönikör, naiv krönikör. Jag klickade (fast jag borde vetat bättre) och fram vällde fördomar, inskränkthet och gammalt hederligt illasinnat skvaller.
Anonyma debattörer hävdade att mamman använde dottern som slagträ i ett feministiskt korståg mot alla vanliga svennebananer, sådana svennebananer som helst vill ha sina tomtar på loftet som de alltid haft dem: vita skäggiga och med tydlig heterosexualitet osande ur varje glöggvidgad, manlig por. Någon gick så långt som till att påstå att det inte finns något patriarkat överhuvudtaget, trots att det visat sig att kvinnor som helhet, under ett 45-årigt yrkesliv, tjänar 237 6000 kronor mindre än män. Det är per kvinna alltså. Men inte finns det några underliggande strukturer som upprätthåller nuvarande orättvisa för det, enligt den vedervärdiga geggamojan, allt är bra och om alla bara låter bli att bry sig så förbannat mycket om onödiga saker så kommer allt fortsätta vara bra.
Kommentarsfälten är en spegel för vårt samhälle att kråma sig i och få alla skavanker och blemmor förstorade och osmickrande belysta. På något sätt är de viktiga, men det är väl alla former av avlopp.
Magnus Ericsson