Flera av Steve Sem Sandbergs tidigare böcker har varit byggda på autentiskt källmaterial om händelser under nazismen i Polen och Österrike (De fattiga i Lodz och De utvalda). I romanen "Stormen" kommer nazismen och idéer om perfektion och renhet in lite från sidan. Trots att den har en förlaga i Shakespeares tragikomedi med samma namn, är den mer av en skräckskildring. Berättelsen utspelas på en ö utanför Oslo, som har styrts av godsägare Kaufman, en man med patriarkala ambitioner.
Han var stadsråd under Quisling-administrationen och fängslades efter krigsslutet som medlöpare till nazisterna. Berättelsens jag heter Andreas och återvänder till ön för att städa upp efter sin försupne fosterfars död. Där i dunklet i det fallfärdiga huset kommer minnena tillbaka och en mörk historia tonar fram ur dimman. Hans älskade syster, Minna, som betedde sig så underligt och så mysteriet med de amerikanska föräldrarna som plötsligt försvann, hur hängde allt detta egentligen ihop?
Sandberg skriver så otroligt bra på sin vemodiga prosa, och för att hänga med får man läsa långsamt. Gåtorna som ligger dolda i lögnerna från det förflutna som flyter upp en efter en när Andreas försöker pussla ihop sina barndomsminnen med det som uppdagas. Minnet är bedrägligt och ny kunskap förändrar bilden.
Maria Eriksson