Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD.
Karolina Ramqvists romaner handlar om unga kvinnor som fått feministisk uppfostran, men väljer att leva livet tvärs emot idealen. I "Flickvännen" (2009) väljer Karin en yrkeskriminell man som hon flyttar ihop med och låter sig försörjas av. Hon får en lyxvilla och ägnar sin tillvaro åt att vänta på att han ska komma hem. Han ger henne status, pengar och hon blir omhändertagen.
I uppföljaren "Den vita staden" är allt förändrat. Det kliniskt städade har bytts till smuts. Karin går i en dvala. Det som händer henne kommer bara långsamt in i hennes medvetande. Mannen är borta (död?). Hon är ensam i ett utkylt hus som ska utmätas med en baby, Dream. Hon har ingenstans att ta vägen, och väninnorna i "maffiafamiljen" vill inte hjälpa henne.
I depressionens dimma undrar Karin hur länge Dream skulle överleva genom att hitta brösten om hon dog. På sätt och vis är situationen självförvållad, men Karolina Ramqvist skriver så bra att Karin får min sympati. Det är provocerande att läsa om kvinnor som väljer beroende istället för självständighet, och jag funderar på om allt för stark strävan efter att stärka flickors självständighet kan få motsatt effekt? I den här romanen måste Karin till slut ta saken i egna händer och visa styrka. Det går att läsa romanen utan att ha läst "Flickvännen", men det ger mer att läsa båda.
Maria Eriksson