Då och då händer det att det släpps ett spel som fullkomligt tar över mitt liv under en kort, intensiv period. Vi snackar inte besatthet á la 16-åring på internetcafé i Sydkorea som dör av utmattning framför datorskärmen (då hade den här krönikan aldrig sett dagens ljus) men inte är det långt därifrån. Det hände 2008 med "Fallout 3" och 2011 med "The Elder Scrolls V: Skyrim". Nu har det hänt igen, med det hysteriskt underhållande, bombastiska och urdumma actionliret "Far Cry 4".
Jag har spenderat otaliga (otaliga!) timmar framför teven med handkontrollen i ett svettigt tvåhandsgrepp och munnen konstant halvöppen. Jag har bedrivit tvåfrontskrig mot baskerförsedda militärstyrkor och galna elefanter. Jag har bränt ner opiumfält med eldkastare, bombat tapirer från en gyrokopter och åkt på stryk av uppretade grävlingar. Utvecklaren Ubisoft Montreal har snickrat ihop ett av årets mest beroendeframkallande äventyr som konstant belönar spelaren genom att förse denne med mer saker att göra, fler vapen att låsa upp och nya miljöer att utforska. Det går inte att slita sig. Det är ren narkotika tryckt på skiva.
2008 spelade jag "Fallout 3" så intensivt att jag till slut drömde om det. En fruktansvärd feberdröm om gigantiska myror. Efter det slutade jag spela. Samma med "Skyrim"; jag drömde att jag hoppade över en äng. Hoppade och hoppade och hoppade, inget mer. Fruktansvärt. Jag har inte rört spelet sedan dess. Nu räknar jag med att samma sak kommer att hända med "Far Cry 4". Att jag inom väldigt överskådlig framtid drömmer om hur jag blir jagad av en grävling, vaknar kallsvettig och inser att jag är färdig. Tills dess fortsätter jag på inslagen, självdestruktiv bana: Jag spelar vidare, dricker lättglögg och mular i mig pepparkakor. Känner mig som Gollum.
Carl Brännström