Jag vet att ni också varit med om samma sak. Gått på en spelning, tänkt att det inte är så pjåkigt men sedan kräkts lite i munnen när den obligatoriska covern ska luftas. Urk. Jo, jag förstår att det är i all välmening, det är bara det att jag inte bryr mig om hur välmenande det är. Det är med extremt få undantag en våldsam plåga att bevittna band som försöker göra andra bands musik rättvisa.
Det finns dock undantag. Tillfällen när det blir intressant. När ett band lyckas sätta en egen prägel på en låt, eller helt enkelt bara gör den riktigt bra. Senast såg jag ett klipp där norska dödspunkarna i Turbonegro förlöser en frustande version av Dire Straits "Money for nothing". Mycket märkligt låtval, men det snurrar i skallen av hur rätt det blir.
Lite annars är det när det kommer till regelrätta hyllningar, exempelvis när Nirvana valdes in i The Rock And Roll Hall of Fame. Bandets kvarvarande medlemmar framförde några nummer tillsammans med olika sångare. I synnerhet Annie Clarks version av "Lithium" och "Aneurysm" med Sonic Youth-legenden Kim Gordon på sång krossar lätt knäskålarna på all nutida alternativrock. Men det kanske inte riktigt räknas som en cover när det är det riktiga bandets musiker som framför låten? Å andra sidan så brukar det hånfullt sägas att dagens upplaga av Guns N' Roses är världens största coverband. Jag säger inte emot.
För att återgå till min inledning. Hur många versioner av Metallicas "Enter sandman" framförd av tafatta ynglingar ska vi behöva höra innan nog är nog? Hur många liter blod ska behöva rinna ur våra öron innan någon gör det enda rätta och skäller ut alla musiker som ens tänker tanken på att spela "Paranoid" med Black Sabbath? Snälla, rara och gulliga ni. Låt denna tortyr ta slut. Inget mer!
Dennis Fahlgren