Foto: JESSICA GOW.
Är det något som är smärtsamt tydligt, speciellt inom rock- och metalsfären, är det att musiken fortsätter långt efter att inspirationen försvunnit. Den som läser min recension av Slayer's nya album "Repentless" härintill får en bra känsla av vad jag menar.
Slayer är bara ett av oändligt många exempel där ett band eller en artist är fast rotad i en särskild stil. Det måste låta på ett visst sätt. Annars blir det fel. Iron Maiden ska inte spela blues och Slayer ska inte syssla med hip-hop. Jag förstår den aspekten, men det jag inte förstår är hur dessa människor låter sin stil bygga murar kring den kreativa processen istället för att agera som en hyfsat fast grund att bygga vidare på.
När Kerry King, gitarrist och numera även ensam låtskrivare i Slayer, sitter i sitt garage och riffar med svettig flint och sponsorsolglasögon, tänker han garanterat "Det måste låta som Slayer, det måste låta som Slayer, det måste låta som Slayer" i ett oändligt mantra. Ut kommer oengagerade riff i en strid ström, men nog tusan låter det som Slayer alltid, intalar han sig själv. Jag gissar förstås hejvilt, men ni förstår vinken. Det finns ingen själ kvar.
Någon som tvingat sig själv att sluta är före detta Black Flag- och Rollins Band-sångaren, skådespelaren, författaren och aktivisten Henry Rollins. Han har berättat hur han under första halvan av 2000-talet en morgon vaknade och var färdig. Inga låtar fanns kvar att skriva som inte skulle bli kopior av hans gamla alster. Han var klar, helt enkelt. Och då fanns inget behov av att fortsätta. En säkerligen smärtsam insikt, men han har istället lagt sin kreativa energi på författande, skådespelande och åka runt i världen och prata om sina upplevelser samt massor med andra projekt. Jag hoppas att fler valde denna väg av självförvållat stopp, men Kerry King kommer nog tyvärr aldrig sluta riffa.
Dennis Fahlgren