När gråtande barn satte skräck i hemmen

Tårar och att gråta är naturligt. Men inte allt för länge sedan spred gråtande barn skräck och orsakade vad som kan likna en folkstorm.

Urklipp från The Sun, 1985.

Urklipp från The Sun, 1985.

Foto: Urklipp från The Sun, 1985.

Kultur och Nöje2015-03-10 14:15

Under 1950-taletfick den italienske konstnären Bruno Amadio, eller G Bragolin som hans pseudonym var och namnet han blev känd genom, sitt stora genombrott. Det tack vare porträtt av storögda barn med tårar trillandes nedför kinderna. Tavlorna målades omsorgsfullt i konstnärens ateljé och det sägs att dessa kom till bara för att de sålde betydligt bättre än den typen av måleri Bruno Amadio egentligen ville satsa på. Därför valde han att måla barnporträtten under ett annat namn.

Till en början såldes tavlorna i Venedig genom en konsthandlare som var övertygad om att de gråtande barnen skulle göra succé även utomlands. Troligtvis var det också han som förfalskade Bruno Amadios underskrift och godkände att tavlorna fick kopieras. Masskopieringen resulterade, inte helt oväntat, i att tavlorna började säljas i betydligt större upplagor och i fler länder. Konsthandlaren fick rätt. Under 1970-talet såldes miljontals exemplar av de gråtande barnen och bara i Sverige beräknas hisnande 1,5 miljoner tavlor ha sålts. En förklaring till den otroliga mängden är att de såldes billigt i fyrpack via postorderföretag.

Men ungefär lika snabbtsom de gråtande barnen blev en given inredningsdetalj i folks hem togs de ner och hamnade på soptippen eller i förrådet. Anledningen var att tavlorna börjat sprida skräck. 1985 publicerade nämligen den brittiska tidningen The Sun en artikel om hur brandmän vägrade ha de gråtande barnen i sina hem. Anledningen var att tavlorna ofta fanns i branddrabbade hem och därför ansågs olycksbringande. Artikeln berättade också om ett gift par som skyllde eldsvådan i sitt hem, trots att den startat i en överhettad stekpanna, på sin tavla föreställande ett gråtande barn. En myt gick till och med steget längre och menade att tavlorna inte bara förde olycka med sig utan även är odödliga då de ofta klarade sig ifrån eldsvådor.

Troligtvis var just artikeln upprinnelsen till något som kan liknas vid en folkstorm. The Sun överöstes med brev från personer som påstods ha varit med om liknande händelser och skrev flera artiklar. Det hela gick så långt att tidningen arrangerade en bål med Bruno Amadios tavlor för att bevisa att de inte kunde brinna. En brandchef gick också ut och försäkrade alla engelsmän om att tavlor inte kan starta bränder.

Hans försäkran gav dock inget resultat. För även konstnären själv blev en populär detalj i uppdiktade historier kring hur porträtten kommit till. Några var att barnen han målade av tidigare bott på ett barnhem som brunnit ner eller att hans egna barn tvingades sitta modell medan han fick dem att gråta. Den vanligaste historien om hur det gick till i Bruno Amadios ateljé är att han gav sina modeller godis för att sedan ta ifrån dem det. Ett effektivt sätt för att få barn att gråta genuint, menade vissa.

Kulturjournalisten Märta Holkershar skrivit en uppsats om Bruno Amadios mytomspunna tavlor och hon menar att konstnären varken var elak mot sina egna eller andras barn. Hon anser istället att konstnären använde sig av dockor och sedan varierades barnens ansikten med hjälp av annonser i tidningar. Ibland målade han även barn med drag från sina söners ansikten.

Den enda egentliga sorgliga detaljen i Bruno Amadios tavlor av gråtande barn är hur han blev lurad på rättigheterna till sina egna verk. Det gjorde att han gick miste om erkännande och miljontals kronor. Det dröjde också flera år innan han själv upptäckte att tavlorna massproducerats och blivit populära utomlands.

I dag är myterna kringde gråtande barnen och alla historier bakom dem ett charmigt nedslag i konsthistorien. Även om de numera kallas för "Hötorgskonst" just tack vare massproduceringen har Bruno Amadio och hans gråtande barn fått upprättelse. 2013 arrangerade Stockholm Stadsmuseum en utställning om och med de gråtande barnen. Istället för att fokusera på skräckhistorierna kring tavlorna ville utställningen belysa det porträtten egentligen speglar. Att alla gråter.

Bruno Amadio själv skulle nog också ha blivit rörd av utställningen. Det sägs nämligen, och det här är inte en myt uppdiktad av en engelsk tidning, att tårarna han målade på sina tavlor hittade han i minnena från sin egen barndom. Och kanske är det just därför de blev så populära, bortsett från det låga priset? Att alla har vi varit barn som gråtit. Eller rättare sagt, alla gråter vi någon gång i livet.

Brandmän vägrade ha de gråtande barnen i sina hem.

undefined
Urklipp från The Sun, 1985.

- Fler skräckinjagande verk:

Bill Stonehams ”The hands resist him” (ungefär, ”Händerna vägrar honom”) är en av världens mest olycksbringade tavlor. Åtminstone om man ska tro ryktena. Tavlan föreställer en pojke och en docka ståendes framför en glasdörr och har bland annat ägts av skådespelaren John Marley innan de senaste ägarna lade ut den på auktionssajten Ebay för 15 år sedan. Enligt ägarna kom figurerna på tavlan till liv under natten. Människor som sett den på bild eller i verkligheten påstår också att de blivit illamående efteråt. Det mest kusliga är kanske ändå att en gallerist som ställt ut verket och en konstkritiker som skrivit om den dog kort efteråt.

- Historien om porträttet av den spanske militären Bernardo de Galvez liknar något ur en skräckfilm eller möjligtvis komedi. Tavlan, som hänger i trappen på hotellet The Hotel Galvez i Galveston, USA, sägs leva sitt eget liv. Enligt hotellgäster följer Galvez’s ögon förbipasserande och gäster har berättat om kalla vindpustar när de tittat på tavlan. Att fotografera porträttet utan att be om tillåtelse har också sina nackdelar då det, enligt uppgifter, är omöjligt att få en skarp bild då.

- Statyn ”Woman of lemb” eller smeknamnet ”Godess of death” tros föreställa en fertilitetsgudinna och från 3 500 år före Kristus. En lord blev först att äga ”Woman of lemb” efter att den hittats på Cypern 1878 och efter sex år som ägare hade hela hans familj dött under märkliga omständigheter. Även alla tre familjer som ägt statyn sedan dess, bortsett från två söner till den sista, har också dött hastigt. Sönerna till sista familjen trodde inte att statyn hade någon förbannelse över sig, men valde ändå att donera den till the Royal Scottish Museum i Edinburgh. Kort efter det dog också chefen för avdelningen som tagit emot ”Woman of lemb”. I dag står statyn på en av museets avdelningar, dock under glas så att ingen kan röra vid den.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!