När den argentinska peson föll kraftigt i januari skapade det oro och rubriker både på hemmaplan och utomlands. I kombination med den höga inflationen väckte valutafallet minnen från 2001. Och 1989. Och 1983. Få länder har en lika omfattande erfarenhet av ekonomiska kriser som Argentina.
Särskilt kollapsen 2001 var plågsam. Under några månader sjönk BNP med 28 procent och halva landets befolkning trycktes ner under fattigdomsstrecket.
Men Argentina återhämtade sig oväntat snabbt. Trots finanskrisen har ekonomin vuxit under det senaste decenniet. Tillväxten har utnyttjats av makarna Cristina och – den framlidne – Néstor Kirchner som under tiden i landets presidentpalats byggt sin popularitet på att spendera friskt, i kombination med populistiska utfall mot utländska banker och multinationella företag.
Återhämtningen var aldrig ett resultat av en god ekonomisk politik. I stället byggde den på rekordhöga priser på sojabönor. Liksom i resten av Latinamerika drevs tillväxten på av efterfrågan från Kina och fick extra skjuts av låga räntor och monetär expansion i USA. Just minskade kvantitativa lättnader i norr och vikande efterfrågan från öst tillhör nu också de omedelbara orsakerna till pesons kraftiga försvagning.
Vad som händer i USA och Kina påverkar alla utvecklingsländer vars tillväxt byggt på råvarupriser och billiga lån. Men vissa är mer utsatta än andra. Och just i Latinamerika är kontrasten särskilt tydlig.
Att Argentina svajar beror på att en oförmåga att hålla i slantarna drivit upp inflationen. I Venezuela är situationen ännu värre, oljerikedomarna till trots, och den ekonomiska osäkerheten har de senaste veckorna skapat politisk och social oro.
I motsats till dessa två har Chile, Peru, Colombia och Mexiko samtliga fört en liberal och ansvarsfull ekonomisk politik det senaste årtiondet. Handelshinder har rivits och det har rått ordning och reda i statens finanser. Och, som för att understryka skillnaderna gentemot sina populistiska grannar, fördjupade de fyra länderna i förra veckan sitt gemensamma och långtgående frihandelssamarbete.
Regionens stora frågetecken är dock Brasilien. Landet har betydligt bättre ordning på sina finanser än Argentina, men har inte genomfört nödvändiga investeringar, och en ovilja att överge protektionismen har skadat konkurrenskraften. Flera internationella finansinstitutioner har hissat varningsflagg för hur landet kommer att klara sig om konjunkturen försämras och inkluderat Brasilien i en grupp som getts namnet de ”Fem Sköra” (”Fragile Five”), tillsammans med Sydafrika, Turkiet, Indonesien och Indien.
Latinamerikas ekonomiska historia präglas av tvära kast. Oförmågan att spara i goda tider har undergrävt möjligheterna till långsiktig utveckling. En handfull länder verkar ha lärt sin läxa denna gång. Frågan är vilka som inte gjort det, och vilka konsekvenserna blir för dem när de mörka molnen åter hopar sig.
Martin Liby Alonsoliberal skribent och forskare i statsvetenskap vid MIT i Boston