När en bok är riktigt bra sträckläser jag. Och det är vad som händer med "Själens dunkla rum" av Peter Robinson. Det är hans fjortonde deckare om kriminalkommissarie Alan Banks som ju också gick som efterlängtad serie i svensk tv i somras. Men i filmversionen är Banks i ett annat skede i livet.
Här jobbar han med de vanliga kollegorna, Annie Cabbot, Winsome Jackman och Doug Wilson, gamla bekanta från tidigare romaner. En dyr traktor försvinner, en brottsplats hittas och en man försvinner. Det låter inte så farligt, men allt visar sig hänga ihop och teamet jobbar som illrar på att lista ut vad som hänt. En bil som fraktar inplastade djurkadaver till förbränning visar sig också ha en annan last när ekipaget i dåligt väder störtar nedför klipporna och krossas.
Annies hjärta ömmar för en ung kvinna och hennes lille son som rör sig i utkanten av utredningen, Winsome blir förälskad och Alan själv trånar efter sin unga italienska älskarinna som är bortrest. Det handlar inte bara om polisarbete. Alan Banks dricker whisky i sin insuttna korgstol och lyssnar på Janet Baker, dricker te och äter fish and chips med Annie. Det hör till och skapar stämning. Och det är sådant som gör Peter Robinsons deckare kompletta.
I "Själens dunkla rum" har han sånt flyt i sitt skrivande, den är intelligent och känns seriös i skildrandet av polisens arbete. Åtminstone för oss som inte jobbar i det yrket.
Inger Lundqvist