John Holloway, engelsk violinist, musikforskare och dirigent, tillhör pionjärerna inom den tidstrogna tidigmusik-rörelsen. Meritlistan kan göras hur lång som helst, här nöjer jag mig med att konstatera att han samarbetat med bland andra Sigiswald Kuijken, Andrew Parrott och Roger Norrington. På sin senaste cd – ”Pavans and Fantasies from the Age of Dowland – har han skapat ett konsertprogram runt John Dowlands lika sorgliga som vackra ”Lachrimae Pavans”. Här möter vi också tonsättare som Henry Purcell, William Lawes, John Jenkins, Thomas Morley och Matthew Locke. Intressant är att John Holloway och hans ensemble har valt att framföra de sju pavanerna med bara stråkinstrument, inte luta och stråkinstrument som John Dowland från början hade tänkt sig. Klangen blir väldigt annorlunda, mjukheten och renheten i stråkinstrumenten framhävs i mästerverket från tidigt 1600-tal. Precis som den typiska med ack så svårdefinierbara engelska melankolin. Lägg därtill att det är precist uttrycksfullt och framfört. Det finns bara en sak som stör, och det är avsaknaden av lutan och dess karaktäristiska ljud.
Mjuk tolkning av mästerverk
John Holloways tolkning av ”Lachrimae Pavans” är mjuk och vacker men någonting saknas, anser Norrans recensent.
Foto: Norran
Så jobbar vi med nyheter