En vuxen kvinna, Lucy, blir allvarligt sjuk. Tiden på sjukhus blir lång, maken tar hand om barnen men ogillar sjukhus så i stället för att hälsa på sin fru ringer han hennes mamma och ber henne rycka in och sitta vid sjukhussängen.
Det märkliga med detta är att mor och dotter inte har talats vid på många år. Mamman har varken åkt taxi, flugit eller rest någonstans tidigare. Men hon tar sig samman och kommer.
Elizabeth Strout lyckas få mig att sträckläsa de 167 sidorna i "Mitt namn är Lucy Barton". Det speciella med berättelsen är hur dysfunktionell den familj som Lucy vuxit upp i är, hur hon tagit sig bort från sitt ursprung och likafullt visar sig ha känslor för sin mor. De två växlar inte många ord, de pratar kort om människor de minns, om oviktiga saker.
Mamman bara sitter där i rummet, dygn efter dygn, utan att ta en paus för att sova. Läsaren får veta hur eländigt familjen bodde, hur ont det var om mat och hur Lucy misstänkte att hon och syskonen luktade. Barnen behandlades illa. Det finns ändå starka band mellan mor och dotter, en närhet som inte någon av dem varit medveten om.
Romanen är stark, rak på sak, här finns inga förskönande omskrivningar. Den berör, skakar om och visar hur det kan vara att vara människa, också i en trasig familj. För sin förra roman, "Oliver Kitteridge" belönades Elizabeth Strout med Pulitzerpriset. Också den senaste har blivit en storsäljare.
Inger Lundqvist